Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ann-Charlotte Marteus

Virus är inte den enda faran i jul

Många firade jul ensamma förra året på grund av covid-19. En gång är ingen gång, kan man säga. Men det får ju inte bli en vana.
Foto: Gorm Kallestad / TT NYHETSBYRÅN
Coronaviruset – värre gäst än Serafim Svensson.
Foto: SCIENCE PHOTO LIBRARY / SCIENCE PHOTO LIBRARY/IBL

Borde vi kanske låsa in alla över 70 i sterila rum och slänga bort nyckeln? Av kärlek!

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Numera har varje större nyhetsredaktion en lång lista med telefonnummer till landets epidemiologer. De är de nya rockstjärnorna, hetare än en nopprig statsvetare under en regeringskris. 

Inte konstigt, då, att SVT Aktuellt bjöd in Jonas Ludvigsson, barnläkare och professor i epidemiologi, för att prata barn och influensa i måndags. 

Och det var lika naturligt att programledaren gjorde en liten konstpaus och frågade:

”Många sitter ju och tänker på det här nu, inte minst inför jul: Säg att man har barn som hade feber i helgen, men i dag är de feberfria. Kan man då träffa farmor och farfar på julafton?”

Rockstjärnan svarade att nu blir jag kanske impopulär, men om barnen har varit sjuka i veckan bör de inte jula med farmor och farfar. Att gå till skolan när man har piggnat till är okej, men de äldre löper risk att bli svårt sjuka. 

Inte ens om farmor och farfar har tagit influensavaccin kan man vara på den säkra sidan, hävdade epidemiolog Ludvigsson.

Landets far- och morföräldrar har fått en helt ny hederstitel: Riskgrupp!

Den här intervjun hade knappast gjorts utan vår erfarenhet av nästan två års pandemi. Men nu har vi karvat djupa spår i hjärnan och fyllt dem med begrepp som ”smittrisk”, ”virusmängd”, ”70-plussare”, ”isolering” och ”sköra på äldreboenden”.

Landets far- och morföräldrar har fått en helt ny hederstitel: Riskgrupp!

Så länge pandemin gasar på finns det särskilda skäl att tänka på smittrisker, inte minst för vårdens skull. Men meningen med livet är inte att springa ifrån viruspartiklar till varje pris. Det finns andra värden – och andra sjukor:

SVT rapporterar återkommande om människor som har legat döda länge i sina hem utan att saknas av någon. I tisdags berättades att drygt 400 personer har legat avlidna i en månad eller mer sedan 2018. 

En begravningsentreprenör intervjuades apropå att det har blivit vanligare med begravningar utan en enda sörjande: ”Det är inte värdigt. Vi pratar om nollvision i trafiken, men inte när det kommer till ensamhet.”

Reportagen dånar av övergivenhet.

En nollvision för ensamhet är ouppnåelig, livet och människopsyket är för komplext för ett sådant byråkratiskt löfte. Och det blir inte lättare när allt fler blir så gamla att hela deras nätverk – inklusive de egna barnen, ibland – hinner gå ur ur tiden. 

Det dör fler under vinterhalvåret, år efter år – ska vi acceptera det?

Men en sak kan vi göra: Ge tusan i att snöa in på smittrisker! Låt oss inte göda idén att det allra finaste tecknet på omsorg om en äldre person, är att låta henne sitta ensam över jul för att influensan går och Pelle möjligen är lite snorig.  

Riskminimeringstänket kan gå för långt när vi väl har doppat tån i dess logik. Det dör fler under vinterhalvåret, år efter år – ska vi acceptera det? Kanske införa besöksförbud på äldreboenden, åtminstone? Det finns väl alltid någon skör 95-åring som man kan baxa över 96-årsstrecket med en ökad dos ensamhet.

Bevare oss för den utvecklingen. 

Varje gång vi tänker ”smittrisk för äldre” bör vi väga in ”ensamhetsrisk” – i vissa fall ”livsfarlig ensamhet”. Äldre begår självmord oftare än många tror; det är tre gånger vanligare bland män över 85 år än bland unga män. Och för de äldre är just ensamhet en viktig faktor.  

Låt inte bacillskräck bli pandemins följdsjukdom.