Ann-Charlotte Marteus
Det nät av socialförvaltningar, polis och företag som ska guida gängkriminella in i en hederlig existens är en jävla lekstuga.
Valhänta, förvirrade socialförvaltningar vill gärna bli av med sina skjutande och sprängande ungdomar. Och klienter som har en hotbild mot sig skickas till något avhopparföretag i en fjärran del av landet.
”Ha det så bra nu, Muhammed! Ring inte oss, vi ringer dig...”
Avhopparföretaget i fråga är inte en garanterat seriös, av myndigheter godkänd, aktör som erbjuder evidensbaserad behandling. Ingen inspektion gör regelbundna besök.
Den verkligheten finns inte. Detta är amatörernas och charlatanernas vilda västern. Ingen har någon koll.
En djupt besviken yngling, kallad ”Muhammed”, skickades långt norrut, satt ensam i en lägenhet med sin ångest och fick besök en gång i veckan. Det var sagt att han skulle lämna urinprov med jämna mellanrum, av drogskäl. Han behövde inte lämna ett enda.
Socialförvaltningen i hans hemkommun hörde aldrig av sig. Företaget, som UG kontaktade, ville inte uppge vilken behandling de givit.
Hur normalt som helst.
”Omed” berättar att hans coacher ibland ställde in möten och gav honom instruktioner: ”Om någon frågar, så träffades vi på pizzerian X, där och då.”
För att hålla tyst, fick han pengar swishade från coachen. För dem köpte han cannabis.
”Jag kunde fortsätta med min kriminalitet, jag fick stöd, till och med.”
Men allt är som en låtsaslek. Vi låtsas att vi vidtar åtgärder. Vi låtsas att företagen vet vad de gör.
Många avhopparverksamheter anställer före detta gängkriminella som coacher – eller ”credible messengers”, som de kallas inom Fryshusets avhopparverksamhet. För såna killar kan ju nå fram till avhopparna.
Två personer i programmet har invändningar mot det upplägget. En är den avhoppade gängledaren ”Christian”. Visst, säger han, ex-kriminella kan säkert bistå verksamhetsutvecklare med goda råd och feedback. Men de ska definitivt inte vara coacher, inte ha direktkontakt med avhoppare. Inte sitta och ”prata om gamla kupper och gamla stötar och alla miljoner de haft”.
Den andra skeptikern är Stefan Strömberg, regeringens särskilda utredare, som lågmält konstaterar att ”det finns ju stora risker” med denna bocken-som-trädgårdsmästare-modell.
Samma tankar måste ju ha föresvävat socialförvaltningarna. Det måste krävas ett enormt ambitiöst blundande för att inte inse riskerna.
Men allt är som en låtsaslek. Vi låtsas att vi vidtar åtgärder. Vi låtsas att företagen, som vi betalar 3 000 kronor dygnet per avhoppare, vet vad de gör.
Rättsväsendet låtsas också. ”Khaled” åkte dit för narkotikabrott och två fall av grov olovlig körning, men eftersom han samtidigt gick på ett avhopparprogram ansågs han ha gjort framsteg, och fick skyddstillsyn i stället för fängelse.
Under skyddstillsynen försökte polisen delge honom misstanke om allvarligare brott, men det gick inte att få tag på honom.
Nu har Khaled hoppat av ett avhopparprogram för andra gången och berättar för UG-reportern, i realtid, att han är på väg hem till gänget och kriminaliteten.
Själv tyckte han inte att narkotikabrott och olovlig körning var något att snacka om, det var ju knappt kriminalitet alls, jämfört med hans historia av skjutningar och sprängningar.
Inte så förvånande, kanske. Men det är hisnande att samma toner hördes från personer inom socialtjänst och avhopparverksamhet. Målet verkar inte ens vara att de avhoppade ska bli laglydiga, produktiva medborgare utan mer att de ska sluta med att försöka döda folk på öppen gata.
”Att lyckas halva vägen är kanske också att lyckas”, som Fryshusets Camila Salazar Atías säger.
Vilket haveri.
Pajasbehandlingar och försummelse av dem som vill hoppa av – det är en becksvart bild UG ger. Men den som läser Sydsvenskans förintande granskning av Fryshusets avhopparverksamhet i Malmö möter precis samma fenomen och samma svärta.
Det svenska samhället är så uppenbart oförmöget att hantera den grova, ungdomliga gängkriminaliteten. Det finns inga strukturer på plats, ingen beredskap, inga kompetenser och inga regleringar.
Det tar tid att bygga upp sådant och det kräver politisk vilja och uthållighet. Efter UG:s reportage undrar man: Hur lång tid? En mansålder?