Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Även journalister har önsketänkt om krisen

Kunde dagens panikläge i flyktingkrisens spår ha förebyggts? Ja, om inte nästan alla hade varit enögda.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"Gick det att förutse den dramatiska händelseutvecklingen?" frågade Dagens Nyheter på ledarplats i onsdagens tidning.

Texten handlade om regeringens alltmer panikartade försök att minska asyltrycket.

DN hävdade att vi människor är mer lagda åt att önsketänka än att krishantera: "Vi hoppas på det bästa. Även politiker."

Och, borde DN ha tillagt, även journalister.

Politiker har förstås huvudansvaret för dagens samhällskris. De har i åratal varit mer fokuserade på att markera avstånd till SD än att gå i närkamp med tillvarons realiteter. De hade kunnat göra både och.

Alliansregeringens del i skulden är stor, men den rödgröna regeringen har varit fruktansvärt sen ur startblocken under flyktingkrisen. Nästan oförlåtligt sen.

Men bara nästan. Ty en regering existerar inte i ett vakuum. Den samspelar med samhällsandan och debattklimatet.

 

I början av oktober kom det 9 000 asylsökande till Sverige på en vecka. Den 8 oktober larmade SKL, Sveriges kommuner och landsting, om kris i välfärden. Den 9 oktober höll regeringen en presskonferens. Statsminister Stefan Löfven förklarade att landet är i ett extraordinärt läge, på väg in i ett krisläge.

Men Löfven hade inga förslag för att minska asyltrycket. Huvudnumret var planer på tält.

DN:s ledarsida välkomnade tälten. Jo, det är en drastisk lösning, men så kan det bli när "solidaritet och humanitet inte är ord utan handling."

DN kommenterade även Moderaternas förslag om skärpta gränskontroller. Det är ingen lösning, förklarade ledarsidan. Dessutom har en sådan åtgärd ett pris: Skärpta gränskontroller hotar den europeiska gemenskapen, "som bygger på att riva, inte bygga upp, hinder mellan grannländer."

Så filosoferade DN alltmedan andra EU-länder, som inte befann sig i ett extraordinärt krisläge, hade börjat agera. Danmark skulle sänka bidrag och annonsera i tidningar. Finland hade fryst asylprövningar i väntan på skärpta regler. Norge ämnade införa tillfälliga uppehållstillstånd.

Och Malmö hade gått in i krisläge två.

Det var uppenbart att trycket mot Sverige skulle öka ju mer andra länder slöt sig.

DN:s ledarsida var ingalunda unik i sin passiva ansats. Den var symptomatisk för tillståndet i Sverige, inte minst i Medie-Sverige. Expressens ledarsida var en av få avvikande röster.


Trycket på regeringen att agera var allt som allt minimalt. Miljöpartiet, som stretade emot varje handlingskraftig instinkt hos Socialdemokraterna, hade medielogiken i ryggen.

Inga journalistuppbåd jagade ju ministrar med frågor som: "Om läget är så kritiskt som ni själva säger, varför gör ni ingenting för att minska asyltrycket? Hur krisartat tänker ni låta det bli?"

Kritiska frågor från journalister har i regel infunnit sig först när förslag om åtstramningar presenterats: "Ni talar om att införa XXX, men enligt FN är det ju..."

Självklart ska "FN-perspektivet" representeras i debatten. Men ett perspektiv är aldrig nog. Om man vill identifiera och lösa samhällsproblem är det ett stort handikapp att vara enögd. Om man vill rusta sig för framtida utmaningar, och inte snubbla handlöst på Öresundsbron, bör man undvika tunnelseende.Den läxan måste politiker lära sig. Och journalister.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!