Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Att hålla folk på avstånd borde bli det nya normala

Påminnelse om avståndighet i Triangelns köpcentrum i Malmö.
Foto: Johan Nilsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Has det hafts semester?” kunde man säga på den byngliga tid då svenskar niade varandra. Lille Napoleon, 1943.
Foto: WIVEFILM
Alexander Fleming, drullputten och hjälten som glömde en odlingsskål och upptäckte att ett penicillinmögel tog död på stafylokocker.
Foto: ALAMY/IBL
Krigsproduktion av penicillin i USA.
Foto: REX/IBL

Vid sidan av monstret covid-19 har vi faktiskt gjort en del hälsovinster under 2020. Behovet av antibiotika har minskat under vårt år som socialt distanserade.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När covid-19 fick fäste i våras och vi introducerades för den nya kardinalsnormen ”Håll avstånd!”, började jag se på gamla svartvita långfilmer med nya ögon. De var ju ganska stela och avståndsmässiga på 1930- och 40-talet. Inget evigt kramande mellan vänner och bekanta utan mer, ”God afton, grosshandlaren”, ”Men se god dag, fröken Lund!”   

Så gammeldags. Så exotiskt. Men om man ser på det ur smittskyddsvinkel: Så förståeligt. 

Tillverkningen av penicillin, den första antibiotikan, kom i gång på allvar i USA under andra världskriget. Det var en enorm kraftsamling som påminner om snabbutvecklingen av covidvaccin. Men sporren då var inte en pandemi utan hoppet om att rädda soldaterna från död och amputationer. Infekterade sår och sjukdomsutbrott var en minst lika svår fiende som kulor och granater.   

Det lyckades, men det tog tid innan penicillinet blev en kur för gemene man. I Sverige kom tillverkningen i gång först 1953. På pilsnerfilmernas tid kunde man fortfarande dö av infektioner som vi tar med en klackspark. 

Varje år dör 700 000 människor av infektioner orsakade av multiresistenta bakterier.

Så det kanske inte var så konstigt att folk höll avstånd förr, även om det inte medvetet kopplades till smittskydd. Dagens kramkultur kan ses som en lyx vi har kunnat unna oss i de medicinska landvinningarnas skyddade verkstad.

Men nu är festen på upphällningen. Vid sidan av växande pandemihot griper antibiotikaresistensen omkring sig. Varje år dör 700 000 människor av infektioner orsakade av multiresistenta bakterier. 

Om utvecklingen fortsätter kan antibiotikaresistens komma att skörda mångdubbelt fler liv årligen än vad coronautbrottet hittills har gjort.

Dock; under covidåret 2020 hände något spännande. Användningen av antibiotika minskade i Sverige jämfört med 2019 – och samtidigt blev fallen av allvarliga bakteriella sjukdomar färre.

Det handlar om en rejäl minskning av antibiotikaförskrivningen, hela 25 procent under andra kvartalet. Den omfattar alla åldersgrupper och alla regioner. ”Allra störst är minskningen för antibiotika som ofta används vid luftvägsinfektioner”, skriver Läkemedelsvärlden.

Exempelvis ransonera det ritualiserade kramandet och kindpussandet när vi möts och skiljs.

Om minskningen hade berott på att covid-rädda sjuklingar inte vågat uppsöka vården, och därför inte fått den behandling de så väl behövde, borde sjukhusinläggningar och akutbesök för svåra infektioner ha ökat. De har de alltså inte gjort, de har blivit färre. 

Kan man tolka det som att det sker en viss överförskrivning under vanliga år? Det kanske spelar in, men den förklaring som Folkhälsomyndighetens sakkunnige, läkaren Christer Norman, nämner i Läkemedelsvärldens artikel är smittskyddsåtgärderna och den sociala distanseringen.

Om det stämmer gör vi klokt i att hålla i en del av våra pandemivanor. Exempelvis ransonera det ritualiserade kramandet och kindpussandet när vi möts och skiljs, särskilt under vinterhalvåret. Upphöja noggrann handtvätt till en dygd. Samma sak med vanan att hosta och nysa diskret. (Allvarligt, är det 70-talets ideal om fri uppfostran som gör att vuxna svenskar hostar rakt ut i det blå som bebisar?) 

Andra saker, som plexiglas i kassorna och glesa köer, är också värda att behålla.

På så sätt kan vi minska ohälsan direkt och investera i framtiden genom att slå ett slag mot antibiotikaresistensen. 

Den riskerar annars att kasta oss tillbaka till pilsnerfilmernas tid.