Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Är vi redo att gå över lik för att slippa rasiststämpel?

Apatiska barn ter sig som symptom på en väldigt svensk sjuka. Foto: COLOURBOX

Varför larmade inte läkare och sjuksköterskor från hustaken när de övertygats om att asylsökande barn blev tvingade att uppträda apatiskt?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Varför var det ingen som ingrep!” grät Anahit Arakelyan förtvivlat i radions Studio Ett, när hon berättade om den veritabla tortyr hon upplevde som liten flicka. Hon var ett av de ”apatiska barn” som magasinet Filter har skrivit om. 

De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sa något”, säger Nermin, som berättar om föräldrarnas svältkurer och våld för att förmå honom att framstå som apatisk.

Vad var det vårdpersonalen fruktade så djupt? Peststämpling, i hög grad.

Man var rädd för att ses som ”en förrädare eller rasist” säger sjuksköterskan Stina, en av flera anonyma vårdröster i ett SvD-reportage från 2005. Härom dagen skrev överläkaren och psykiatern Stefan Krakowski om samma fruktan i Kvartal (han arbetade dock med vuxna apatipatienter). 

Nu är Krakowski en av dem som ångrar bittert att de inte slog larm. 

Främlingsfientlighet - en skräck i Norberg

Åsa Eriksson ångrar också att hon inte larmade, fast i ett annat sammanhang. Hon var socialdemokratiskt kommunalråd i Norberg under flyktingkrisen, då buss efter buss kom fullastad med flyktingar till den fattiga lilla bergslagskommunen. Där råkade det nämligen finnas byggnader som snabbt kunde förvandlas till flyktinganläggningar. 

Till sist var en av fem invånare nyanländ. Alla krafter, offentliga som ideella, slet dygnet runt. Det var som om Stockholm hade tagit emot långt mer än 100 000 flyktingar på kort tid. 

Men Åsa Eriksson satte inte ner foten. Hon drog sig i det längsta för att kräva en mer rimlig fördelning.

”I dag kan jag bara fråga mig: varför skrek jag inte högre? Varför var jag så jäkla snäll?” säger hon till Aftonbladet. ”Jag tänkte hela tiden på hur ska jag uttrycka mig utan att få en stämpel som främlingsfientlig.”

Det är verkligen helt barockt. Flyktingarna var redan i Sverige - detta var bara en praktisk fördelningsfråga. Ändå fruktade kommunalrådet att som som rasistisk.

Den svenska synden och skammen

Det finns uppenbarligen en svensk, outtalad gemenskap med moralregler som är järnhårda och överordnade logik och rationalitet. Om man bryter mot dem riskerar man att bli utfrusen, förbannad - ett outhärdligt öde för de allra flesta. 

Vad kommer detta ifrån?

Är det sviterna av en uråldrig kristendom? I Sverige fanns ju en gång bannlysning och senare kyrkotukt för den som ägnat sig åt synder och laster som förtörna Gud och äro likväl af den beskaffenhet, att syndaren icke strax kan därför lagföras”.

Är vi sekulära på ett väldigt gammelkristet sätt i Sverige? Eller bara ovanligt fega? Så enkelt kan det bevars vara. 

Det är inte alltid som sinnebilden av heroiskt mod möter en när man betraktar sin Arlauppfödda nuna i spegeln.

Självklart är ett samhälleligt tabu mot rasism omistligt. Men vi kan inte ha ett klimat där människor är livrädda för att peststämplas på lösa boliner - som en form av häxanklagelse, lönlös att försöka försvara sig emot. 

Rediga argument måste ha hög status. Tvivlande läkare och trängda politiker ska kunna lägga fram sina argument och räkna med att få motargument, inte vildsinta attacker, tillbaka. Den som rasistanklagar ska kunna förklara sig. 

Och det duger inte att kalla feghet för snällhet eller finkänsla. Den svenska rädslan för att bannlysas - befogad eller ej - har betingat ett oacceptabelt högt pris.  

”Varför var det ingen som ingrep?”