Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Är våra partier på väg att bli extrema små sekter?

Enligt några kritiska medlemmar i Centerpartiet råder en tystnadskultur i partiet eller till och med en ”Anniekult”.
Foto: FOTO: CLAUDIO BRESCIANI/ TT / TT NYHETSBYRÅN

Folk hoppar av från Centerpartiet och det talas om ”tystnadskultur” och en ”Anniekult”. Det låter mer som en religiös sekt än som ett politiskt parti.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Under regeringsbildningskaoset 2018-19 slogs Liberalerna som vanligt inför öppen ridå. Centern var däremot en ogenomtränglig bunker varifrån ingen kunde höras skrika.

Men efter Annie Lööfs marsbesked om att hon kan tänka sig att sitta i en S-regering, och de många avhoppen från partiet, har rykten om inre slitningar nått dagens ljus. 

I ett reportage i SvD härom veckan vittnade en del medlemmar om en tystnadskultur och en kult kring partiledaren.

”Det har blivit en kultur i partiet att ledningen är karismatisk och vet bäst och att man ska tycka som de gör”, säger förre riksdagsledamoten Staffan Danielsson. ”Det är inte samma parti som jag gick med i 1970.”

Danielsson har varit högljudd förespråkare för en stram migrationspolitik och petades ner på riksdagslistan inför valet 2018. Att han inte beskriver partiet som en tolerant idyll är föga förvånande. Men att Centern var ett annat parti 1970 jämfört med i dag, det är solklart.

Det gäller i princip alla riksdagspartier. Bland annat är de spillror av sina forna jag. 

Miljöpartiet har runt 10 000 medlemmar och är därmed jämnstort med Riksförbundet sällsynta diagnoser.

1950-talet var den stora glanstiden. Medlemmarna var många och strömmade entusiastiskt till. Partierna såg verkligen ut att fungera som demokratins omistliga länk mellan folkvilja och politisk maktutövning. 

I början av 1980-talet var festen över och det stora medlemstappet tog vid. Socialdemokraterna hade mer än en miljon medlemmar 1979 – med hjälp av LO:s kollektivanslutning - nu är de färre än 100 000. Centern hade 141 000, i dag är de 26 000. Och det är ändå gamla folkrörelsepartier vi talar om. 

Miljöpartiet har runt 10 000 medlemmar och är därmed jämnstort med Riksförbundet sällsynta diagnoser. 

Vad händer med partier när de krymper? De blir förstås fattigare när medlemsavgifterna sinar. Det har partierna löst genom att bevilja sig själva väldiga statsbidrag. Vilket i sin tur gör att de kan strunta i att ragga medlemmar. Däremot kan de anställa en massa partifunktionärer och köpa tjänster av PR-byråer och liknande. Politiken professionaliseras, politiker blir en klass i en egen liten värld. 

En partiledning måste ändå alltid ha örat lite mot marken och ”lyssna in” väljarna.

Det finns också en risk att de få väljare som går mot strömmen och löser medlemskap är lite eljest, inte ”som folk är mest”. Och så har det blivit. Medlemmar och väljare skiljer sig alltmer åt, socialt och åsiktsmässigt, och ”partimedlemmar, särskilt aktiva partimedlemmar, tenderar att vara mer ideologiskt extrema än partiets väljare”, som det står i en forskningsbilaga till Demokratiutredningen 2014. 

Det låter ju lite sektartat och allmänt illavarslande, för att inte säga akut miljöpartistiskt. Men vad gör man åt saken? Ska man kämpa för att öka deltagandet i partier? Det kanske blir mer attraktivt att gå med om partiernas interndemokrati ökar, menar en del: Mer öppen Liberalerna-kultur och mindre ”Anniekult”, om nu den beskrivningen stämmer.

Men interndemokrati är inte oproblematisk. En partiledning måste ändå alltid ha örat lite mot marken och ”lyssna in” väljarna för att få deras röster, påpekar man i Demokratiutredningen. Om ledningen då körs över av partiets ”ideologiskt extrema” medlemmar kan politiken bli mer väljarfrånvänd än om toppstyre råder. 

Fast en del partiledningar – som Centerns och MP:s – är ju brinnande och stjärnögda helt på egen hand. Om det är ett tecken i tiden kommer det åtminstone inte att bli tråkigt i politiken. Men garanterat enerverande.