Ann-Charlotte Marteus
Det är en evig olycka att Socialdemokraterna blev världens mest framgångsrika parti. Så framgångsrikt att vårt land dubbades till ”världens enda demokratiska enpartistat” av Financial Times på Göran Perssons tid.
En kul formulering, men den borde ha oroat även vänsterlutande svenskar.
Demokratier mår bra av maktskiften, och inte bara för att en större andel medborgare då kan uppleva systemet som legitimt. Det är också en fördel om mer än en politisk elit är hemtam vid makten och känner sig fullt medansvarig.
I stället fick vi ett parti, S, som växte ihop med staten och odlade sitt problemformuleringsprivilegium; ett parti som tycker att det osar statskupp när de då och då förlorar makten.
Och vi fick en borgerlighet med utanförskapsproblem som såg staten som S-märkt – och som ibland visar tecken på ett trotsigt lillebrorskomplex. Om storasyster S säger Bu, säger lillbrorsan Bä. Bara för att.
Momsen sänktes av syster Magda och hennes skogsmullebästis Per Bolund.
Ett aktuellt exempel är frågan om beskattning av sparformen investeringssparkonto, ISK. I Tidöavtalets ordmassor finns ett förslag som uttrycks i en enda kärnfull mening:
”Sänkt skatt på sparande genom att en grundnivå på 300 000 kronor i ISK görs skattefri.”
Verkligen? ISK är redan en lysande praktisk och fördelaktig sparform. Man slipper en massa deklarationsjox och i stället för att betala vinstskatt, pyntar man en schablonskatt som baseras på hur mycket pengar man har på kontot.
Visserligen dras skatten även om börsen går ner. Men över tid går ju börsen upp, inte sant?
Så varför var det så viktigt för Tidögänget att göra ISK ännu mer fördelaktig? I ett land som redan har rekordartat låga skatter på kapital, men desto högre på arbete. Vilket är en olycklig kombo för samhällsekonomin.
Kan det bero på att den rackarns storasyster Magda, som jämt tycker att hon ska bestämma, i fjol deklarerade att hon ville höja ISK-skatten för dem med störst kapital?
Det är faktiskt svårt att inte misstänka att lillebrorstrots är en faktor här. Det är ju inte som att det har funnits något folkligt uppror mot den rådande ISK-modellens tunga bördor. ISK:andet är mäkta populärt. Så oväntat populärt att reformen har lett till 156 miljarder kronor i minskade skatteintäkter sedan starten 2012, i stället för de 2 miljarder årligen som dåvarande finansminister Anders Borg (M) räknade med.
Nu kommer schablonskatten visserligen öka för ISK:arna, eftersom den styrs av statslåneräntan. Men Tidögänget kunde rimligen ha nöjt sig med att följa utvecklingen och vid behov utvärdera dagens beskattningsmodell. Inte sänka skatten.
ISK-reformen kommer inte att genomföras i år. Det kommer däremot momshöjningen på reparationer av cyklar, skor, lädervaror, kläder och hushållslinne. Momsen sänktes av syster Magda och hennes skogsmullebästis, Per Bolund, för att få folk att låta laga mer saker i stället för att köpa nytt. Regeringen vill nu dubbla momsen från 6 till 12 procent.
”Branscherna för reparationer av de uppräknade varorna kan därmed antas minska till följd av förslaget”, skriver Finansdepartementet i ett PM.
Varför? Varför ger sig en annars så företagsvänlig regering på just det lilla segmentet cykelreparatörer och skomakare? Det ter sig inte nödvändigt på något sätt. Utom om man tolkar det som en retsam spark på syrrans smalben.
För en person som brukar berömma sig av att vara den vuxne i rummet passar det sig inte med trotsbeteende.