Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Är det terapin som gjort prins Harry så odräglig?

Prins Harry i intervjun som han och hustrun Meghan gjorde med Oprah Winfrey.
Foto: Skärmdump
I sin nya tv-serie om psykisk ohälsa får tittarna insyn i hans terapimetod mot ångestattacker.
Foto: APPLE+ TV / THE ME YOU CANÍT S / STELLA/DDP/FERRARI DDP/FERRARI

Tänk om unga ibland mår sämre av vuxenvärldens febrila insatser för deras psykiska hälsa? Prins Harry kan vara ett varnande exempel.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den privilegierade prins Harry lämnade London för att leva ett stillsamt privatliv med fru och barn i Nordamerika. Sedan dess har han inte hållit klaffen offentligt i tio minuter. Via zoom, Oprah och ett eget tv-program har han hållit en oavbruten monolog om hur dåligt han mår och vems fel det är (alla andras).

Apropå det skrev läkaren Max Pemberton en krönika i Daily Mail, betitlad: ”Därför är jag rädd att prins Harry har gått för mycket i terapi”. 

Prinsen visar alla symptom på detta, enligt krönikören. Han är helt besatt av sig själv och sitt inre, kränkt och förbittrad. 

Pemberton har själv gått i, och utbildats i, terapi. Han vill inte alls kasta ut metoden med badvattnet. Men han varnar för att vi lever i en tid av för mycket navelskådande: ”I vår vilja att uppmuntra människor att utforska sina känslor har vi blivit lite för fixerade vid varenda liten känsla vi upplever.”

Har den synen gjort nutidsmänniskan lyckligare, undrar han. Eller bara mer narcissistisk och sämre rustad att möta livets oundvikliga smällar och gå vidare?

Som om det aldrig kan skada att uppmana någon att rikta blicken mer inåt och utforska mörka känslor.

Psykisk hälsa, särskilt hos unga, är ett glödhett ämne i västvärlden. I Stockholm har nöjesarenan Globen just bytt namn till Avicii arena efter den unga artist som så tragiskt tog livet av sig. Arenan ska bli ett forum för ungas psykiska hälsa. Skolklasser ska bjudas in. Alldeles som om det är rimligt att anta att alla skolbarn har en psykisk problematik som måste ”adresseras”.

Eller åtminstone som om det aldrig kan skada att uppmana någon att rikta blicken mer inåt och utforska mörka känslor. 

Men tänk om det kan göra ont värre? 

Psykologen Alexander Rozenthal på Karolinska institutet i Stockholm forskar i negativa följder av olika terapiformer. I ett reportage i Forskning & Framsteg nämner han en tumregel: ”Mellan 5 och 10 procent försämras. Drygt hälften blir bättre och resten förblir oförändrade.”

Det är inget lysande utfall, direkt. Vem skulle ta ett covidvaccin med sådana odds?

En övervägande del av dem som mår sämre är unga, lågutbildade och män, enligt Rozenthal, och mönstret går igen i alla terapiformer. 

Men i den politiska debatten framställs psykinsatser som helt oproblematiska.

I reportaget berättas bland annat om en studie som gjordes på drygt 500 barnhemspojkar i Boston 1939. Hälften av pojkarna fick gruppsamtal, stödundervisning och en kollovistelse, resten fick inga insatser. Deltagarna följdes i decennier, med snopet resultat: Andelen återfallsförbrytare, alkoholister och döda i förtid var större i gruppen som fått insatser än i kontrollgruppen. De ”omhuldade” hade också fler symptom på mental ohälsa. 

Det finns säkert invändningar mot hur studien utfördes och har tolkats, men det finns andra rön om hur psykologiska insatser kan leda till negativa konsekvenser. 

Men i den politiska debatten framställs psykinsatser som helt oproblematiska.

I Januariavtalet finns målet om en köfri barn- och ungdomspsykiatri liksom löftet om att utreda en ny vårdform för dem med ”lättare psykisk ohälsa”. Dessutom utlovas mer resurser till elevhälsan och till organisationer som arbetar förebyggande mot psykisk ohälsa hos barn. 

Mottot tycks lyda: Ju mer psykinsatser, desto bättre – oavsett utfall och evidens. Men lika lite som man delar ut piller utan att bry sig om biverkningar, lika lite kan man luta sig tillbaka i tron att alla automatiskt mår bättre av att ”prata av sig”. 

Sjukvårdens gyllene regel, Primum non nocere, ”Först och främst, skada inte”, måste gälla även för själavård. 

Prinsarnas giftiga attack mot BBC