Ann-Charlotte Marteus
Marco Rubio, republikansk senator från Florida, twittrade nyligen en elegant elakhet apropå Joe Bidens rekryteringar till Vita huset: ”De har gått på Ivy League-universitet, har imponerande cv:n och kommer, artigt och välordnat, att administrera USA:s undergång.”
Rubio ville förstås kontrastera Trumps buffliga folklighet mot det inkommande ”etablissemanget”. Och Bidens gäng har en viss doft av elituniversitet över sig. Finansministerkandidaten Janet Yellen gick till exempel på Yale, liksom klimatsändebudet John Kerry. Den tilltänkta utrikesministern, Anthony Blinken, pluggade vid Columbiauniversitetet.
Men Marco Rubio fick rappa puckar i retur, för hur ser det ut i Trumps kabinett? Har Mike Pompeo & grabbarna enbart gått i Livets Hårda Skola? Nej, inte direkt: Harvard, Yale, Harvard, Columbia, Yale, Harvard, Dartmouth... Trump själv gick på University of Pennsylvania. (Ivy League, ”murgrönsligan” är åtta åldriga toppuniversitet, bland annat dessa.)
Joe Biden blir den första presidenten sedan Reagan som saknar en Ivy League-utbildning. Men de skrapade båda ihop till en fil kand; det gäller alla amerikanska presidenter sedan Harry Truman.
Spetskunskap och forskning ska ju liksom vara Sveriges grej.
Det är helt klart en merit att ha en bra utbildning som amerikansk toppolitiker. I Sverige är det lite annorlunda. Visserligen har tre ministrar – Magdalena Andersson (S), Per Bolund (MP) och Ardalan Shekarabi (S) – påbörjat doktorandstudier, men ingen i regeringen är disputerad. Justitieminister Morgan Johansson (S), är inte jurist (han har en fil kand i statsvetenskap). Hans företrädare i alliansen, Beatrice Ask (M), var varken jurist eller något annat.
Men det mest alarmerande tecknet på lågkonjunkturen för excellens, på senare tid, är Stefan Löfvens val av ministrar för högre utbildning och forskning.
Varken Matilda Ernkrans eller hennes företrädare, Helene Hellmark Knutsson, har gjort akademisk karriär. När Ernkrans presenterades 2019 lyfte Löfven fram hennes korta sejour i riksdagens utbildningsutskott som främsta merit, skrev tidningen Universitetsläraren syrligt.
Det är ganska hisnande. Spetskunskap och forskning ska ju liksom vara Sveriges grej.
Man kan lockas att se fenomenet som ett vackert uttryck för svensk jämlikhet: I Sverige kan minsann alla bli ministrar, men för att nå Vita huset måste man vara född med silversked i mun.
Fast nu lever vi ju inte på Krösa-Majas tid utan just i jämlika Sverige, där exakt alla har möjlighet att skaffa sig högre utbildning. Och även om det stämmer att man måste vara snuskigt rik för att kandidera till höga politiska poster i USA, kommer varken Bill Clinton eller Barack Obama från ”pengar”. De tog sig fram på egna meriter.
Statsministern tyckte att deras brist på erfarenhet var en viktig erfarenhet i en mångfaldsvänlig regering.
Men det är inte bara formella meriter som värderas högt i USA – erfarenhet rankas också högt. Medelåldern hos de sju medarbetare som Joe Biden presenterade i tisdags är 61 år. Många vässade sina förmågor under Obama. Janet Yellen, 74 vårar, har varit centralbankschef.
Stefan Löfven, å sin sida, var jättenöjd 2014 när han presenterade sina rekordunga ministrar, 27-åriga Aida Hadzialic och 29-årige Gabriel Wikström. Statsministern tyckte att deras brist på erfarenhet var en viktig erfarenhet i en mångfaldsvänlig regering.
De blev inte långlivade, som bekant.
Är alla välutbildade och grånade personer kapabla och omdömesgilla? Självklart inte. Kan man vara superkompetent trots att man knappt har gått gymnasiet? Naturligtvis. Men de senaste kullarna med svenska politiker har inte styrt landet på ett lysande sätt, tvärtom. Det har gått åt fanders, på många sätt, inte minst inom utbildningspolitiken.
Sverige behöver en politisk kultur där excellens smäller högre än i dag.