Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Är demokratin färdig för ålderdomshemmet?

Demokratins legitimitet undermineras när partierna rycker loss från medborgarna. Foto: TOBIAS RÖSTLUND / PRESSENS BILD
Demokratin måste vårdas för att hållas vid ett liv värt namnet.

Politiker älskar att högtidstala om demokratin. De borde oroa sig mer över dess vacklande dagsform. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

En dag på gymnasiet fick vi besök av en åldrad finländsk historieprofessor, propert klädd i grov tredelad kostym och röd fluga. Han sade att Sovjet skulle falla ihop. Vi skrattade. Detta var runt 1980 och Sovjetväldet tycktes lika evigt som urberget. 

Professorn envisades: Sovjet har bara existerat i en mansålder - det är ingen tid alls. Nu är besten gammal och skörare än man kan tro. 

Jag tänker på detta ibland när något i nuet ter sig särskilt evigt, som vårt politiska system. 

I dag är demokratin så omhuldad att det ibland liknar fetischisering: den tillbeds som en ofelbar gudomlighet. 

Och gudar åldras ju inte. 

Men politiska system åldras, eller förändras åtminstone med tiden. Det påminner statsvetarprofessor Tommy Möller om i sin bok ”Efter guldåldern” från i fjol.

Politiska partier vill ha makt

Den moderna demokratin, med partiväsendet som juvelen i kronan, hade sin guldålder under 1900-talets mitt. Partierna företrädde väldefinierade socioekonomiska grupper som arbetare, borgare och bönder. De hade gott om lojala medlemmar. Folk identifierade sig med ”sitt” parti.   

Den representativa demokratin fungerade kort sagt ganska bra. Men redan 1943 hade filosofen Simone Weil skådat partisystemets skavanker. Hon hävdade bland annat att systemet leder till likriktning och att partiernas egentliga mål är att få makt och ständigt växa: ”Partiet är sitt eget ändamål.”

Tiden har givit Weil rätt i en hel del. Partierna, i Sverige och annorstädes, har gått från intressepartier till att bli catch-all-partier: de vill åt alla väljargrupper. Ett färskt exempel kommer från Nyamko Sabuni, som vill att det gamla storstads- och akademikerpartiet Liberalerna ska börja ragga väljare i skogslänen!

När alla slåss om alla blir förslagskatalogerna likartade. Och då, påpekar Tommy Möller, börjar man buda över varandra. 7 000 poliser! Nej, 10 000! 12 000 och saftigare batonger!

Löftena blir utopiska och motsägelsefulla. Detta ”löser” politikerna genom att lägga ut ansvaret på kommuner och myndigheter. När dessa får problem med sina pålagor hänvisar ansvarig minister kallt till det kommunala självstyret eller förbudet mot ministerstyre. 

Elitstyrda partier med få medlemmar

Partierna har numera förlorat de flesta av sina medlemmar och blivit mer elitstyrda. Partiorganisationerna har professionaliserats: möteskaffet kokas inte längre av gräsroten Britta utan av en inhyrd barista, så att säga. 

Statsvetare talar nu om en ”postrepresentativ ordning” där partierna inte längre speglar medborgarnas åsikter. Tommy Möller tar migrationsfrågan som svenskt exempel: riksdagspartierna har i samförstånd sjösatt en unikt generös flyktingpolitik samtidigt som en majoritet av väljarna har efterfrågat mer stramhet.

När partier tappar väljarkontakten och regeringspolitik inte längre kan röstas bort - eftersom partierna har varianter av samma politik - är systemets legitimitet i fara. Det är som gjort för nya partier och populister. 

Dessvärre är det statsvetarkollektiv som Möller drar teorier ur inget muntert gäng. De ser krisen men ingen bot. 

Det demokratiska systemet är inte perfekt, det är bara bättre än alla andra styrelseskick. Och det är inte gudagivet. Det måste vårdas för att hållas vid ett liv värt namnet. 

 

Läs också: 

Demokratin drunknar i ett hav av emojis 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!