Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Är antifeminismen
ett friskhetstecken?

Maria Sveland och andra feminister hävdar att antifeminismen vinner mark.

Men ilskan kan vara ett symptom på kvinnors ökande makt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I går avslutade Maria Sveland den debatt hon startade på DN Kultur den 8 februari, en debatt som bland annat har handlat om hatet mot feminister.

Sveland och andra kvinnliga debattörer har vittnat om det hat som grasserar på nätet och som når kvinnor i offentligheten via hotfulla, obscena hatmejl och bloggkommentarer.

Maria Sveland menar att detta näthat avtrubbar oss. Det ökar toleransen för kvinnohat, gör det mer rumsrent och bidrar till att göra kvinnor rädda, vilket begränsar deras frihet och makt.

Är det så? Det är inte en retorisk fråga. Jag vet inte.

Kvinnonäthatet är så anonymt och svårfångat. Vad är det för män som rör sig i den röda dimman? Det är ofta frustrerade män, ansiktslösa.

De verkar inte ha så mycket att göra på jobbet. Har de något jobb?

Har de något annat att göra än att hata kvinnor, invandrare, miljövänner och andra som hotar deras uråldriga status som planetens härskare och verklighetens uttolkare?

Dessa män hatar kvinnor som har en offentlig plattform. Med andra ord tycks det handla om män utan (tillräcklig) makt som hatar kvinnor med makt.

 

Jag tänker mig att detta är männen som blev kvar i Avfolknings- Sverige, drömmande om att fabriken ska öppna igen.

Men här finns också den unge mellanchefen som inte blir befordrad, professorn som inte kan räkna hem forskningsanslag.

Om det är så det hänger ihop, lär inte nät-hatet svalna.

De antifeministiska inläggen från reaktionära röster i de traditionella medierna lär inte heller avta.

Kvinnors frammarsch är ju reell. De dominerar i skolan och på universitetens attraktiva linjer.

Detta övertag kommer att omsättas i ökad makt. Alltid med stor förskjutning - strukturer är sega, kvinnors upptagenhet under småbarnsåren har ett pris och våldet mot kvinnor är en broms vi säkert underskattar. Men det går framåt.

Kanske är den tilltagande antifeminism som Maria Sveland ser i själva verket en manlig motståndsrörelses sista, sårade vrål över att kampen mot jämställdhet i praktiken är förlorad. Kanske.

 

Hursomhelst; det är inte lätt att förlora makt. Inte för män - och inte för kvinnor.

I går skrev Sveland föraktfullt om "en aggressiv papparätts-rörelse" och om "pappa-rättshaverister". Och det finns förvisso obehagliga drag i papparörelsen: män som ursäktar kvinnomisshandel, till exempel.

Men i Svelands ganska långa resonemang andas hon inte ett ord om möjligheten att bra pappor faktiskt kan ha förlorat vårdnad om sina barn av rent sexistiska skäl.

Hon har allt klart för sig: Alla kvinnor har självklar rätt till sina barn, alla män som protesterar mot förlorad vårdnad är skumma.

Jag drabbas av reflektionen att hon avfärdar detta manliga kollektiv med samma generella förakt som vissa män visar, när kvinnor kräver tillgång till manliga bastioner.

Från "Hysteriska feminister!" till "Papparätts-haverister!"

 

Ju mer makt kvinnor får, desto mer sannolikt är det att män hittar verkliga exempel på att de diskrimineras. Och då blir det rörigt, eftersom kvinnor fortfarande kommer att vara diskriminerade på många sätt.

Men låt inte oss kvinnor begå samma misstag som män, och vägra se den makt vi faktiskt har.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!