Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Annie & Jan vore vilse utan Jimmie

Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Tänk om SD bara - försvann. Vilket stort hål partiet skulle lämna efter sig.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Centerledaren Annie Lööf kompromissar inte en millimeter i kampen mot SD. Det inger respekt - och det definierar numera henne och hennes parti. Utan SD skulle Lööf bara vara ledare för ett litet spretigt, lätt nyliberalt parti med en märklig faiblesse för jordbruksstöd. Hennes dragningskraft på kvinnliga instagramentusiaster i storstad skulle vara minimal om det inte var för kampen mot Sverigedemokraterna. 

Centerpartiet är ju inte ens särskilt grönt; bland allianspartierna klassas numera Liberalernas miljöpolitik som vassare, enligt Naturskyddsföreningen.

Liberalerna, ja. Jan Björklund imponerar när han talar om det liberala motståndet mot högerpopulism. Han tycks bottna, han har en mission. I övrigt har han i princip bara en sträng på sin lyra: att hojta om skolan. Han hojtar dessutom samma oneliners i dag som för tre mandatperioder sedan. I valrörelsen ryade han om "den socialdemokratiska flumskolan" trots att det är hans egen skollag och läroplan som gäller sedan åtta år tillbaka. 

Det verkar med andra ord inte vara mycket verkstad i partiet. Vet det gamla Folkpartiet ens varför det finns, längre? Vet några av de gamla partierna exakt varför de finns i dag, vad det är för väljargrupper de vill företräda, vilka frågor de självklart bör prioritera?

Kristdemokraterna fick en ny roll

Partier uppstår av ett skäl, för att fylla ett behov, företräda ett visst intresse. Det rimliga vore egentligen att de stilfullt tackade för sig när de hade fullgjort den uppgift som de satt sig före. Men så fungerar det inte. Partierna hänger sig kvar som gamla fornlämningar efter svunna bataljer och söker nya väljargrupper och uppgifter. Att fortsätta existera blir ett mål i sig. 

Nu kan partierna definiera sig på nytt, gentemot Sverigedemokraterna. Exempelvis har de psalmtrallande gamla Kristdemokraterna fått en ny edge som uppenbarligen går hem. Partiledaren Ebba Busch Thor framhåller som ett särskilt värde att KD aldrig kan "smittas" av SD, att man omöjligen kan hamna i en gisslansituation eftersom partiet står så extra fast rotat i sina värderingar. 

Generellt kan man säga att partierna har fått ett nytt ärende - i vissa fall en ny lyster.

Jimmie Åkesson fyller en funktion

Några veckor före valet lovsjöng DN:s ledarskribent Erik Helmersson de två gamla blocken: "Sverige är trots alla skavanker och blessyrer ett fantastiskt land att leva i. Detta inte tack vare antingen Socialdemokraterna eller Alliansen utan Socialdemokraterna OCH Alliansen."

All heder åt våra folkvalda som sliter med det samhällspussel som vi vanliga medborgare inte orkar befatta oss med, men att blocken skulle ha varit leverantörer av kronisk fantastiskhet är måhända en överdrift. Vissa frågor har de skött eminent illa. Skolan, exempelvis, är så sönderreformerad att den mest liknar en försåtminerad jättebomb i en katastroffilm från 70-talet: det går knappt att lösa ett problem utan att ett nytt utlöses.

De åldrade sju må tänka på och tala med saknad om den gamla goda tiden, men Sverigedemokraterna fyller en funktion: Åkesson & Co adlar sina svurna fiender och ger samtliga en energiinjektion.

Dessutom kan hotet från ett illiberalt högerparti få mer prosaiska problem, som lärarbrist och stökskolor, att blekna. Åtminstone för en tid.

SD-frågan har skapat ett andrum för utnötta partier. 

 

Läs också:

Busch Thors moralkakor föll väljarna i smaken

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!