Ann-Charlotte Marteus

Ska dödshjälp bli det nya svarta?

Publicerad
Uppdaterad
"Ta inte livet av dig," sade världspianisten Arthur Rubinstein, "du kommer att ångra dig inom ett år."
Expressen getinglogga
Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.
Han visste vad han talade om. 21-år gammal, utfattig och desperat, beslutade han att ta sitt liv. Frågan var: hur? "Jag hade inga vapen, inget gift och tanken på att hoppa ut genom fönstret var motbjudande - jag skulle ju kunna tvingas gå igenom livet med brutna armar och ben."
Det fick bli hängning. Unge Arthur fäste skärpet till sin gamla rock på en krok i badrummet. Men när han välte stolen gick skärpet av. Han dråsade i golvet.
Detta hände i Berlin 1908. På den tiden kunde man inte få hjälp med självmord. Men 100 år senare lever självmordsbranschen, och den tycks frodas.

Holland har gått i bräschen för aktiv dödshjälp. Som första land efter Nazi-tyskland legaliserade man denna praktik 2002.
Alltfler utnyttjar sin nya rättighet. 2003 avlivades 1815 personer, 2008 var det 2331 och året därpå 2636.
I veckan berättade Ekot att föreningen NVVE, "Nederländska föreningen för en frivillig död", nu söker finansiering för att öppna en självmordsklinik där inte bara dödssjuka, utan även människor med psykiska sjukdomar och tidig demens, ska kunna få hjälp att ta livet av sig.
Vare sig kliniken blir verklighet eller inte är det en skrämmande utveckling.
När en euthanasidebatt inleds i ett land - så ock i Sverige - är det alltid de svårast sjuka, de döende, de med vidriga smärtor, som tas som exempel på människor som borde få rätt till "en värdig död", som det brukar heta i dessa sammanhang.
Nu, nio år efter den banbrytande lagen i Holland handlar det alltså om människor som inte alls är döende, utan som är - ja, vad? Rädda för framtiden, ångestridna, ensamma, offer för dålig psykvård?
Man skall inte vara förvånad över utvecklingen. När ett samhälle väl överger inställningen att vårdens uppgift är att bota och lindra sjukdom, och börjar se döden som "bot", då finns det egentligen ingen bortre spärr.
Människor kan ju anses leva ovärdiga, meningslösa, outhärdliga liv av hur många skäl som helst.
Dessutom kan man tänka sig att ju bättre levnadsstandard människor får, ju mer av "trygghetsnarkomaner" den tongivande medelklassen har råd att bli, desto snävare och lyxigare blir definitionen av vad som är "ett värdigt liv".

I Holland hävdar
eutanasimotståndare att ökningen av aktivt dödshjälpta beror på att vården i livets slutskede har försämrats sedan lagen kom. De är inte ensamma om den tolkningen. Även före detta hälsominister Els Borst, som drev igenom lagen, har beklagat att den tycks ha undergrävt den palliativa vården.
Vad skulle hända om ett samhälle vande sig vid tanken på att psykiskt sjuka och dementa får/kan/bör välja döden?
Hur skulle det påverka vårdresurserna? Och, framför allt, hur skulle det kännas att få en psykiatrisk diagnos och veta att det "värdiga" sättet att möta den, enligt rådande norm, är att be om att få dö?
Arthur Rubinstein berättar i sina memoarer att han efter självmordsförsöket gick ut i en förändrad värld. Innan försöket hade han förberett sig genom att måla allt i dystra färger. Men nu: "Gatorna, träden, husen, hundarna som jagade varandra, män och kvinnor, allt såg annorlunda ut."
Hans liv förändrades för alltid.
"I detta kaos upptäckte jag lyckans hemlighet, som jag fortfarande omhuldar: Älska livet på gott och på ont, villkorslöst."

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressen ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag