Ann-Charlotte Marteus
|KLIMAT|
Följande citat stod att läsa i SvD i lördags:
"Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. Frågan blir hur många som överlever."
Det är ingen överspänd undergångspoet som säger detta, utan Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.
Han talar förstås om klimatförändringarna och de senaste larmen om att vi galopperar mot fyra graders uppvärmning, i stället för de två grader som världssamfundet har pekat ut som högsta acceptabla nivå.
För bara några år sen kunde Rockström låta ganska optimistisk. I en radiointervju, minns jag, sa han något i stil med att "bara USA vaknar till kommer det att gå fort". Nu talar han i termer av "game over" om inte världen agerar snabbt.
Annars är det inte mycket till klimatdebatt i Sverige.
Regeringen, med Moderaterna i spetsen, vill ha det så. Vi är ju så små, brukar Reinfeldt fnysa i partiledardebatter, så våra utsläpp gör helt detsamma.
Och Anders Borg agerar som om han inte hört talas om klimatlarm. Eller som en något förvirrad äldre herre som girigt står och räknar guldpengarna i sin pung utan att märka att hans keps har börjat brinna.
Miljöminister Lena Ek (C) har åkt till Doha för FN:s klimatsamtal. Hon gör det som representant för ett Sverige som inte längre är världsbäst på klimatarbete.
I den globala klimatrörelsen CAN:s nya rankning, som kom i går, fick Sverige bassning för sin passiva klimatpolitik.
Reinfeldt brukar säga att det är stora länder som Kina som måste göra något för klimatet, men enligt CAN har Kina numera en mer offensiv klimatpolitik än Sverige.
Sveriges politik för att "bli ett energieffektivt lågutsläppssamhälle" klassas bara som "moderat" (passande nog).
Kinas miljöpolitik, liksom Indiens, Mexikos, Australiens och Sydafrikas, klassas som "god".
Om inte Lena Ek har oväntade och konkreta åtaganden att lägga på förhandlingsbordet i Doha, lär hon inte få skriva några autografer.
Hemma i Sverige är det svinkallt. En och annan muttrar kanske: "Lite växthuseffekt skulle sitta bra i dag." Och många tänker kanske fortfarande att klimatförändringarna inte kommer att bli så besvärande för Sverige.
Vi kanske vinner på det, till och med! Vindruvor! Längre somrar! Ökad turism!
Nej, vi kommer inte att drabbas hårdast. Exakt hur vi kommer att drabbas går inte att förutse, förstås. Men även om vi skulle slippa lindrigt undan från direkt negativ klimatpåverkan, är Sverige som bekant "ett litet exportberoende land".
Så när torka, missväxt, översvämningar och orkaner drabbar resten av världen och gnager på tillväxt och efterfrågan, drabbar det naturligtvis oss.
Klimatflyktingarna kommer att bli allt fler, eftersom de fattigaste länderna drabbas hårdast av klimatförändringarna.
Människor kommer att tvingas fly - inte för att de lider av solsting och generande kroppsodör, utan för att uppvärmningen leder till minskade resurser.
Och minskade resurser leder inte bara till fattigdom och svält utan till social oro och motsättningar mellan desperata grupper och intressen.
Nästa gång en politiker generöst lovar att inte "tynga er" med grön politik, tänk på Johan Rockströms ord:
"Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Frågan blir hur många som överlever."