Ann-Charlotte Marteus
Den stora smittspridningen i utsatta områden brukar förklaras med att många bor trångt, inte har råd att beställa hem varor och ofta jobbar i serviceyrken som inte kan skötas hemifrån.
En mindre uppmärksammad förklaring avslöjades av Expressen i december: Medelklassen vadar i covidtester, men i utanförskapet är det glest med beställningar.
Nu har reportern Frida Sundkvist följt upp nyheten. Det visar sig att Region Stockholm var medveten om den här skevheten redan i oktober. Man visste att dåliga svenskkunskaper är ett handikapp, bland annat för att instruktionerna när man beställer test i regel är på svenska. Dessutom saknar många en smart telefon, vilket behövs för att beställa.
Ingenting gjordes snabbt för att åtgärda det.
IT-paradiset är superpraktiskt för den som hänger med – men det är många som inte gör det.
Den här blindheten kan ses som ännu en konsekvens av en inkompetent migrations- och integrationspolitik, där allt fokus ligger på att göra asylpolitiken så generös som möjligt. När migranterna väl är här, stuvas de undan i något utanförskapsområde och glöms bort.
Men resurssvaga invandrare drabbas av ytterligare en politisk huvudlöshet. Det handlar om den konsekvensblinda marschen mot total digitalisering. Inget land hastar snabbare eller blindare mot en tillvaro där invånarna knappt kan överleva vardagen utan smartphone, Bank-ID, wifi och nätvana.
IT-paradiset är superpraktiskt för den som hänger med – men det är många som inte gör det, inte bara inom invandrargruppen. I julas berättade den svenskfödde Stefan, 63, om hur han tvingats köpa en julklapp åt sin fru i en smittfarlig galleria eftersom han aldrig hade handlat på nätet.
Det säger väl en del om vilka utmaningar digitaliseringen innebär för många av dem som är äldre.
Vuxna människor som ”byggde landet”, som det brukar heta, görs med berått mod hjälplösa.
Det blir ständigt svårare att betala med sedlar och mynt (trots att det står i nya Om krisen eller kriget kommer att det är viktigt att ha kontanter när allt går åt pipan). Bankkontor läggs ner runtom i landet och sådant som räkningar förväntas man sköta digitalt. Många seniorer är skröpliga och behöver ta sig fram med rullator – men om de vill ha tillbehör, som en praktisk korg, ska det i vissa kommuner beställas via en nätsajt.
Vuxna människor som ”byggde landet”, som det brukar heta, görs med berått mod hjälplösa och tvingas ta hjälp av yngre släktingar eller någon stressad bibliotekarie. Det är ovärdigt.
Självklart borde vi göra konsekvensanalyser vid varje teknologiskt kliv, så att de som inte hinner hålla jämna steg inte behöver vurpa. Om inte företag tar sådana hänsyn – och digitala lösningar är ju ofta effektiva och billiga – krävs lagstiftning.
Men staten tar dessvärre inte ansvar själv.
Inför omgörningen av Arbetsförmedlingen inkom myndigheten med rekommendationer. Bland annat kan man läsa att ”Stora delar av Arbetsförmedlingens service ska främst ske genom digitala kanaler och genom personliga möten via telefon, chatt och video.”
Man är medveten om att många i den stora grupp som står långt ifrån arbetsmarknaden, med minimal skolgång och knappa svenskkunskaper, har begränsad digital förmåga och bör jobbcoachas i fysisk miljö. Men frågan är hur det blir i realiteten, när de fysiska resurserna tryter eller budgeten inte räcker till.
Sverige är digitalt avancerat men besynnerligt aningslöst. Vad gäller covidtestningen kan det ha kostat människoliv.