Ann-Charlotte Marteus
Åsa Lindestam är socialdemokrat och sitter i Sveriges riksdag. Det har hon gjort i 20 år.
Just nu har hon ett fasligt sjå. Det beror på Nato, som är en försvarsallians som Åsa knappt har hört talas om. Och det är ju lite knivigt i ett läge då hennes parti raskt måste fatta beslut om ett eventuellt svenskt medlemskap:
”Jag känner att jag vill ha mer svar på en massa frågor som många av oss ställer. Vad händer om vi går med, och vad händer om vi inte går med. Man vill väga det för och emot”, säger hon till DN.
'Du kanske borde googla', tänkte jag för mig själv – innan jag insåg att Lindestam har suttit i riksdagens försvarsutskott i mer än 16 år!
Mellan 2014 och 2018 var hon vice ordförande, till och med. Dessutom sitter hon i Krigsdelegationen sedan 2014 och var under fyra år ledamot i Riksdagens delegation till Natos parlamentariska församling.
Vad är det som pågår? Är riksdagen en dold arbetsmarknadsåtgärd för personer med massiv sömnsjuka?
Nej, det som pågår, huvudsakligen, är Socialdemokraternas Nato-låtsaslek.
Vems hjärna funkar så?
Efter att socialdemokrater i decennier har behandlat alliansfriheten som en helig relik, och därför inte fört någon vuxen Nato-dialog med medborgarna – eller med varandra, tydligen – har Rysslands svineri fått Magdalena Andersson & Co att tänka om: Vi gör bäst i att gå med och det måste gå fort, av Finland- och Putin-relaterade skäl.
Men regeringen måste få med sig partiet också, så nu för man En Dialog. Och i väntan på klartecken har Magdalena Andersson valt en märklig strategi: Hon låtsas att hon inte har bestämt sig själv, än. ”Det finns mycket som väger åt båda hållen”, som hon sa till Dagens industri i tisdags.
Utrikesminister Ann Linde lät likadan i senaste Agenda: ”Jag har inte kommit fram till min slutgiltiga ståndpunkt ännu, men det kommer jag nog snart att komma fram till.”
Vems hjärna funkar så? 'Jag har ingen aning om vad jag tycker i den här frågan men jag erfar att min hjärna kommer att fatta ett beslut inom kort.'
En statsminister kan faktiskt invänta demokratiska processer utan att låtsas att hon själv går och velar.
Särskilt konstigt blir det när både regering och riksdagsgrupp är knökfull med famlande figurer – Åsa Lindestam står ju också och ”väger för och emot”. Och snart ska majoriteten alltså se ljuset, och dessutom samma ljus, vid samma magiska tidpunkt, nämligen i tid för att Sverige ska kunna söka Nato-medlemskap tillsammans med Finland.
Vilket spektakel! Varför kunde inte Magdalena Andersson ha gjort som sin finländska partikollega, statsminister Sanna Marin? I början av april, när hennes parti stod i begrepp att behandla Nato-frågan, sade Marin på en pressträff: ”Om jag meddelade min egen ståndpunkt nu, så skulle diskussionen ta slut genast.”
Klart och koncist och helt rimligt. En statsminister kan alltså invänta demokratiska processer utan att låtsas att hon själv går och velar om ett historiskt säkerhetspolitiskt beslut.
I stället bjuds vi svenskar på denna infantila charad, förödmjukande för alla parter. Och tyvärr deltar medierna genom att tassa artigt i stället för att pressa S-företrädarna.
Medborgarna borde, om inte annat, ha rätt att få veta om det faktiskt är så illa att statsminister Andersson varken vet ut eller in, och kanske tvingas att kasta slant om Sveriges säkerhetspolitiska framtid.