Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Å nej, jag har blivit tant ”arg skattebetalare”

Mona Sahlin blev hånad och utskälld när hon sade att det är häftigt att betala skatt. Men jag blev inte upprörd.
Socialdemokratisk valaffisch med dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin.Foto: LARS EPSTEIN / DN / TT / DN TT NYHETSBYRÅN

Jag har alltid tyckt att det varit häftigt att betala skatt. Nu hör jag mig själv morra som en hattprydd insändare från 70-talet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Mona Sahlin blev hånad när hon 1994 utbrast att ”det är häftigt att betala skatt”. Jag blev inte upprörd - jag tyckte själv att det var ytterst coolt att bo i ett land där man tar hand om varandra och där välfärden är ett jämlikande, jämställande moderskepp. 

Men nu har min inre skattekverulant vaknat till liv. Jag är fortfarande beredd att betala rejäl skatt - om pengarna används klokt. Men dagens politikergeneration är inga under av klokskap. Och jag har börjat reta mig på deras inställning till, och hantering av, mina pengar. 

Ta bara den senaste budgetfajten om välfärdsmiljarderna: ”Vi satsar 7,5 miljarder!”, ”Nä, vi satsar 5 miljarder och ni satsar bara 2!”

”Vi” - vilka vi? Det är inte partierna som delar ut miljarder till folket. Det är våra jämrans pengar som vi har slitit ihop i vårt anletes svett framför en datorskärm eller två.

Denna politiska egocentrism är inte ny, förvisso. Förr döptes satsningar ibland efter S-ministrar: ”Perssonpengarna” - en satsning på kvalitet i välfärden på 90-talet. ”Wernerssonpengarna” - öronmärkta pengar till skolan. 

S använde den vokabulären - liksom en del medier! 

Skattkistorna i Biståndssverige

Några ”Löfvenpengar” har vi inte fått se (och de skulle inte överleva en kvarts ilska i sociala medier). Men statsministern tillhör de politiker som gärna solar sig i glansen av mina slantar. Det märks inte minst när ”den humanitära stormakten” kommer på tal.

Det kan vara provocerande.

Jag har, som många andra, varit mäkta stolt över biståndspolitikens enprocentsmål. Men nu har tillväxten varit så hög så länge att skattkistorna bågnar i Biståndssverige. Det är ”en utmaning” att hinna göra av med alla pengar, erkände Sida-bossen Carin Jämtin (S) 2017.

Och mer är inte alltid bättre i detta sammanhang. En övergödd biståndsbudget kan rentav vara skadlig, som exempelvis om det forsar svenska kronor in i brutala kleptokratier. 

Detta är välkänt, men nästan alla riksdagspartier håller ändå stenhårt på enprocentsmålet. Varför? Det gynnar inte skattebetalarna. Det gynnar inte biståndspolitiken. Handlar det om en ego-boost för politikerna personligen?

För det har jag ingen lust att finansiera. Gå i terapi om ni vill må bättre, som vanliga mänskor. 

Partiet med guldbyxorna

Vänstern gillar skatter. De borgerliga föredrar i regel att sänka dem. De borde vara knarriga som Scrooge med våra sekiner. Men icke - de kan slösa skattemedel som nyfrälsta ungmarxister, om än på andra saker. Se: Nya Karolinska.

Och i EU-valrörelsen 2018 lät Karin Karlsbro, Liberalernas förstanamn, som en frälsningssoldat varje gång EU-avgiften kom på tal. Den kunde inte bli hög nog, förstod man. Som om EU har blivit för L vad FN är för S: heligare och mer ofelbar än påven.

De mest självklara slösmajorna är miljöpartisterna. Gustav Fridolins stickreplik i en partiledardebatt - ”Migration är ingen budgetfråga!” - säger rätt mycket. Partiet med guldbyxorna.

Man kan ju tänka sig att den rådande politiska slöskulturen särskilt appellerar till stjärnögda idealister. Sådana själar behövs självklart, men de måste balanseras av kloka pragmatiker som kan uthärda svåra målkonflikter, prioritera och vända på slantarna. 

Om klokskapen lyser alltför bjärt med sin frånvaro kommer nog fler att få påhälsning av sin inre, argt småmuttrande skattebetalare.

 

SE MER: Oppositionen vill ge 7,5 miljarder till välfärden

Moderaterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna har kommit överens om en extra ändringsbudget för att stärka den svenska välfärden.