Ann-Charlotte Marteus

100 år efter Rasmus på luffen har vi barnhem igen

270 gånger har det hänt, sedan år 2018: Barn yngre än tio år sätts ensamma på HVB-hem.
Foto: JÖRGEN HILDEBRANDT

Små barn sätts helt ensamma på institution. Den sidan av Sverige vill ingen riktigt låtsas om – inklusive riksdagspartierna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag såg en B-film en gång – Case 93 – där hjältinnan var socialsekreterare. Hon ville omhänderta ett barn i ett komplicerat ärende och hennes chef sade: ”Du måste inse att staten inte kan ge alla barn en lycklig barndom.”

”Typiskt USA med sin undermåliga socialpolitik”, tänkte jag reflexmässigt. ”I Sverige, minsann, där kan vi faktiskt...”

I nästa ögonblick insåg jag att detta kärva konstaterande stämmer ju, även för Sverige. Det offentliga har aldrig lyckats väl med att ta hand om sina styvbarn. 

Just nu tycks det inte ens gå åt särskilt rätt håll. 

TT avslöjar att barn mellan 0 och 9 år har tagits från sina vårdnadshavare och placerats på institution, det vill säga HVB-hem, ungefär 270 gånger sedan 2018.

Fallet med 5-åringen – som försvann från ett HVB-hem och avled – var alltså inte ett absurt undantag. 

Inte ett bekant ansikte, inte en endaste tåt av trygghet.

Vilken mardröm för ett litet barn: Uppryckt från hemmet till en helt främmande miljö med personal som kommer och går och äldre barn som inte mår bra. Inte ett bekant ansikte, inte en endaste tåt av trygghet.

Och mardrömslikt även för socialsekreterare som känner sig tvungna att omhänderta barn utan att vara säkra på att alternativet är bättre.

Förklaringen är den stora bristen på jour- och familjehem. Pandemin har förstås inte ökat utbudet, men bristen är inte ny. Den som googlar kan hitta hur många larm som helst från kommuner runtom i Sverige, sedan åratal tillbaka.

Förra året placerades 19 400 barn och unga i familjehem, den vanligaste placeringsformen. En del barn och unga placeras hos släktingar eller vänner, så kallade nätverkshem, andra hos främlingar. 

Att hitta ett hem alls är bara ett av problemen för socialtjänsten. Hemmet bör matcha barnets behov om det ska fungera. Enligt en studie från Socialstyrelsen (2012) slutar en av fyra familjehemsplaceringar i ”sammanbrott” – ett oplanerat avbrott i placeringen. 

Självklart blir matchningen svårare för socialtjänsten när det råder brist på hem. 

Regeringen har tillsatt en utredning som ska se över alla de hem och institutioner som omhändertagna barn och unga hamnar på. Bland annat ska det utredas hur man ska få fram fler familjehem. Bör man höja ersättningen? Behöver familjerna mer stöd?

Miljöpartiet verkar vara ett snäpp ifrån att garantera alla barn evig lycka.

Det är utmärkt att utredningen har tillsatts, men man bör inte hålla andan i väntan på konkreta resultat. Hur länge har det exempelvis inte föreslagits att det ska bli lättare att adoptera barn med olämpliga föräldrar så att de slipper en fosterhemsuppväxt.

Samtidigt som samhällets styvbarn fortsätter att behandlas styvmoderligt är partiernas retorik fylld av löften i Barnkonventionens anda. 

Miljöpartiet verkar vara ett snäpp ifrån att garantera alla barn evig lycka. Snart sagt alla partier lovar att socialtjänsten ska förebygga framtida gängkriminalitet med tidigare och vassare insatser och, i Moderaternas fall, genom att omhänderta barn som lever i kriminella miljöer. 

Men var finns familjehemmen? Och, för den delen, socialsekreterarna? De är också en bristvara, alltmedan kraven på dem ständigt skruvas upp.

Staten kan inte ge alla svenska barn en lycklig barndom. Men riksdagen skulle lyckas bättre med det offentliga omhändertagandet om de ägnade sig mer åt realism och mindre åt önskedrömmar.