Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Rädda museerna från utrensningsaktivisterna

Urgamla mänskliga kvarlevor känner sig numera utsatta i museimiljö och önskar få sin aska strödd för vinden, erfar kulturarvsförvaltningen Västarvet.Foto: LEIF GUSTAVSSON
Göteborgs naturhistoriska museum. Begravningar av uppstoppade djur har inte planerats. Än.Foto: MARIA EKMAN

Det är oförlåtlig hybris att bränna upp de arma siamesiska tvillingarna i glasburken.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När jag pluggade anatomi hängde det ett skelett i salen där vi dissekerade lik, kvarlevor efter nobla människor som hade skänkt sina kroppar till vetenskapen. 

Det sades att skelettet tillhörde en gammal vaktmästare på Anatomicum. Kanske var det en myt, men den var trevlig.

Jag kom att tänka på detta när jag lyssnade på P1:s Godmorgon, världen! i söndags. I ett reportage från Naturhistoriska museet i Göteborg berättar biologen Ola Brusehed att museets utställning om människokroppen numera består mest av modeller. Det fanns ett helt människoskelett, men det togs bort. Varför?

”Ja, det ansågs inte - jag vet inte riktigt. Vi får inte ställa ut mänskliga kvarlevor. Jag tycker det är jättekonstigt att vårt museum ska urskilja sig så mycket på just den punkten.”

Men det tycker inte Västarvet, landets största förvaltning för natur- och kulturarv. Västarvets drakoniska museiutgallring av ett hundratal mänskliga kvarlevor har lett till en sårig konflikt mellan museipersonal och tjänstemän. 

Tilltaget är så grovt och egenmäktigt att det har givit eko även i forskarvärlden utanför Sverige. 

Siamesiska tvillingar 

Symbolen för utrensningarna är en glasburk med ett par konserverade siamesiska tvillingar som skänktes till museet 1863. De ska kremeras, eller ”återbegravas”. Än så länge har det inte gjorts, tack och lov, men prognosen är mycket dyster.

Västarvet motiverar sitt tilltag med att kvarlevorna samlades under en mörk dåtid: ”1800-talets syn på människovärde och etik i kombination med naturvetenskap är sedan länge utdaterad”, som det står på hemsidan. 

Det är sannerligen ett kuriöst argument mot att spara gamla objekt. Historiska museer är inte primärt till för att spegla nutida uppfattningar - men de är exakt rätt plats för utdaterade fenomen. 

Hur kan människor som arbetar med kulturarv undgå insikten att deras handlingar också äger rum i en fast punkt i tiden? De är daterade - och kommer med stor sannolikhet att framstå som utdaterade i en framtid nära oss. Vilka är de att agera som vore de gudar, förmögna att kliva ut ur tiden och se allt som det verkligen är?

Anser de att de tjänar ett högre, evigt syfte? Kanske. 

Bort med skeletten, in med mänskliga rättigheter

På hemsidan finns det ett avsnitt som illustreras med ett handhjärta framför en solnedgång. Ämnet är mänskliga rättigheter, en ledstjärna för Västarvet. Så detta är inget vanligt gammalt byråkrathäng med Tippex i håret? Nej, Västarvet är ”skyldighetsbärare” och invånarna i Västra Götalandsregionen är ”rättighetsbärare”.

Och Västarvets uppgift är att långsiktigt arbeta ”för att demokratiska värden och mänskliga rättigheter ska genomsyra natur- och kulturarvet”. Å, så fint. Fast... för en förvirrad frågeteckenbärare från Stockholm framstår det som märkligt att en offentlig förvaltning ser sig själv som skapare av kulturarv. Och med märkligt menar jag skräckinjagande.

Det kan självfallet vara så att förvaltningen, suckandes, har totat ihop en knäpp text om något värdegrundsartat som den politiska ledningen har hittat på. Men om Västarvarna tror på denna heliga mission skulle det kunna förklara varför de tar sig rätten att strunta i rationella, kunniga protester från museipersonal och forskare. Och varför de anser sig ha rätt att bränna upp mänskliga kvarlevor: De försvarar helt enkelt objektens människovärde. 

Förhoppningsvis avbryts detta lustmord på historien. Men om tragedin fullföljs kan en historia skrivas utifrån ett foto på de arma siamesiska tvillingarna. 

Historien om 2010-talets känslostyrda, historielösa hypernarcissism.