Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Anna Ekström borde åka till Asien med mössan i hand

Utbildningsminister Anna Ekström (S) påstod att de mediokra svenska resultaten i Timss 2019 var ”ett styrkebesked”.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Japanska barn leker i vattnet en het sommardag. Vad kan vi lära av det skolsystem de kommer att gå igenom? Det borde vi verkligen ta reda på.
Foto: KIMIMASA MAYAMA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Barnen Där Borta antas lida under kadaverdisciplin och bara blir duktiga på ett fyrkantigt, oanvändbart sätt. Men tänk om hållningen att vi ingenting har att lära av andra kulturer bara är ett uttryck för dum chauvinistisk arrogans?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Jag talar för alla medelmåttor i hela världen. Jag är deras champion, deras skyddshelgon” – så säger kompositören Salieri i filmen Amadeus efter att Mozarts genialitet har förvridit hans bittra själ.

Citatet anmälde sig för tjänstgöring när resultaten från Timss, den internationella kunskapsmätningen i matte och naturkunskap, damp ner och började idisslas. 

Sverige faller inte längre som en sten, kunskapsmässigt. Det stod klart redan i förra mätningen, 2016. Vi ligger ungefär på samma nivå i dag. I naturvetenskap har vi visserligen kravlat oss över OECD-medel, men i matematik ligger vi fortfarande under. 

”Det är ett styrkebesked för svensk skola och sammantaget mycket glädjande”, sade utbildningsminister Anna Ekström (S).

Hurra, alltså? Verkligen? Vad har vi för självbild om ett skvalpande runt OECD-medel är ”mycket glädjande”?

Om vi lyfter blicken längre österut förändras perspektivet dramatiskt.

Ministern var förstås inte helt nöjd. Inte minst måste vi ”bryta den bristande likvärdigheten som gör att den svenska skolan riskerar att gå isär”, sade hon.

Javisst, utbildningssystemet ska utjämna livschanser. Men Sverige borde faktiskt sikta högre än på att klämma ihop svenska skolbarn i en mer jämlik klump på en medioker nivå. 

Att bli lika bra på utbildning som Finland är en vanlig och hedervärd svensk dröm. Där kan vi börja. Men om vi lyfter blicken längre österut förändras perspektivet dramatiskt. Jämfört med länder som Hongkong, Taiwan, Japan, Sydkorea och Singapore framstår Sverige och Finland med ens som ganska lika: 

Närmare 40 procent av fjärdeklassarna i Asien ligger på den allra högsta kunskapsnivån i matematik, enligt Timss. I Finland är siffran 11 procent, i Sverige 8. 

I åttonde klass har gapet vidgats ytterligare: 42 procent av barnen i öst ligger på toppnivå, i Finland och Sverige är det bara 5 procent.

Men tänk om hållningen att vi ingenting har att lära av Asien bara är ett uttryck för dum arrogans?

Det är ingen nyhet att länder som Japan och Sydkorea spelar i en egen liga i kunskapsmätningar. Men detta konstateras alltid mest med en axelryckning. Lite som om skolbarnen i öst var cirkusdjur som man inte kan mäta med normala måttstockar. Plågade cirkusdjur, till och med; det har alltid lurat idéer om att svenska elever är frimodiga och kreativa på ett sätt som mätningarna missar. Alltmedan barnen Där Borta antas lida under kadaverdisciplin och bara blir duktiga på ett fyrkantigt, oanvändbart sätt.

Men tänk om hållningen att vi ingenting har att lära av andra kulturer bara är ett uttryck för dum chauvinistisk arrogans? 

Myten om att asiatiska barn blir korvstoppade zombies borde faktiskt ha avlivats redan 2014, när ett Pisa-test i problemlösningsförmåga – kreativitet – visade att svenska elever presterade under OECD-medel även där. De asiatiska toppländerna låg i topp. Finland klarade sig också bra. 

Sverige är ett litet öppet exportberoende land. Medelmåttighet räcker inte. Om vi vill behålla vårt välstånd måste skolan leverera spetskompetens. 

En del komponenter i den asiatiska framgångsformeln är kända: höga förväntningar, fokus på kunskap, ständig fortbildning av lärarna. Men vi behöver lära mer. 

Det vore ett styrkebesked om utbildningsminister Anna Ekström och andra utbildningspolitiker reste österut med mössan mycket ödmjukt i hand.