Evin Rubar.
Evin Rubar.

Ann-Charlotte Marteus: Sveket mot invandrarbarnen

Publicerad
Uppdaterad
I söndagens "Dokument inifrån" tog Evin Rubar upp ett känsligt ämne: barnaga i invandrarfamiljer.
Expressen getinglogga
Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.
Barnaga är vanligare bland invandrare än bland infödda svenskar, hävdade Rubar, men samhället blundar av rädsla för rasismstämpling.
Hon berättade om Liman, en somalisk pojke som upprepade gånger larmade till skola och polis om faderns terror. De sociala myndigheterna tycks ha reagerat på ett, vid ”familjevåld”, lika klassiskt som felaktigt sätt: i stället för att skydda offret såg man ett relationsproblem där båda parter måste skärpa sig.
Till slut reagerade samhället och pappan fick sitt straff. Men det tog alldeles för lång tid.

Förbudet mot barnaga
är framför allt en normerande lag. Syftet var aldrig att sätta fast en massa föräldrar, utan att förankra normen att barnaga är oacceptabelt.
Såtillvida har lagen fungerat. Det så kallade ”vardagsvåldet” mot barn har minskat. Ingen svensk pappa kan i dag sitta i tv och stolt berätta att han slår barnen med björkris – vilket han, som Rubar visade med ett gammalt klipp, kunde göra för trettio år sedan.
Men så finns det föräldrar som aldrig borde ha fått barn. Föräldrar som misshandlar, terroriserar, vanvårdar. Som Limans pappa och som pappan i Vetlanda. Fall som dessa har samhället ofta svårt att hantera – helt oavsett barnens etnicitet.
Frågan är dock om det finns ett extra motstånd mot att ta itu med misshandel i invandrarfamiljer.
Kan socialarbetare bli passiva av rädsla för rasiststämpling? Finns där outtalade idéer om att andra kulturer kan mätas med andra mått än den svenska lagboken?
Det är komplicerat. Man kan ju också tänka sig att en invandrare med sociala problem lättare blir av med sina barn än en våldsam men välartikulerad direktör i Djursholm.
Dock; de berättelser om samhällelig undfallenhet som kom från utsatta invandrarflickor efter mordet på Fadime tyder på att Rubars tes inte kan avfärdas.

Hur är det då med
”vardagsvåldet”? Det där smisket som inte förstör barns liv, inte innebär att föräldrarna är monster, men som gör barnen ledsnare, otryggare och i ordets rätta bemärkelse kränkta. Är det våldet vanligare bland invandrare?
Rubar hittade siffror som tydde på det. Och om vi tror att den, på sin tid unika, svenska lagen mot barnaga har sått goda frön i Sverige i trettio års tid, borde invandrare faktiskt vara överrepresenterade. De flesta som kommer hit, kommer ju från länder där barnaga är tillåtet.

I värsta fall underblåser sådana resonemang, liksom etniskt upplagda studier, främlingsfientligheten. Men inte nödvändigtvis. Vi klarade hedersmordsdebatten med förnuftet i behåll, och de professionellt intoleranta styrs väl av allt annat än vetenskap.
Det finns hursomhelst en person i Sverige som inte behöver bry sig ett dyft om ”rasistspåret”, nämligen barnombudsmannen Lena Nyberg.
Hennes enda uppgift är att driva barnperspektivet. Hon ska kräva fram fakta om missförhållanden och slåss för åtgärder, punkt slut.
Men den enda vilja hon avslöjade i dokumentären var viljan att slippa jobbiga uppgifter om utsatta barn.
Det är tragikomiskt att BO nyligen lanserade tjugo år gamla, internationella siffror om småbarns anknytningsproblem som ett färskt, svenskt larm. Nu vägrar Nyberg att ens reflektera över fem år gamla, svenska siffror som antyder att invandrarbarn agas mer än svenska.
En BO som gärna larmar om att bondgårdar måste barnsäkras och om att svenska barn blir stressade av läxor, men som inte vill veta absolut allt om barnagan i Sverige – vad fyller en sådan BO för syfte?

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag