Ann-Charlotte Marteus: Intelligensfria zoner

Trenden att politiker skapar trivselregler, för att medborgarna ska slippa reta sig på varandra, är förödande.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Foto: ÖRNBERG CHRISTIAN

I tisdags åkte jag

 med Stockholms tunnelbana, som denna vecka har fått mobilfria zoner. En kvinna slog sig ner nära mig och fiskade upp sin mobil ur väskan. Blixtsnabbt lutade sig en annan kvinna över mittgången och sade strängt, men med stor och äkta skadeglädje: "Det är förbjudet att tala i mobil här! Det är en mobilfri zon." Hon pekade mot tunnelbanedörren, och där satt minsann en radda plastmärken med tecknade figurer.  Två visade streckgubbar som gick på vagnen på rätt, respektive fel, sätt aja, baja. En annan visade en övervakningskamera med texten För din trygghet. En tredje visade en överkorsad hund. Den sista: en överkorsad mobil. Det var en vagn för hund- och elallergiker med taskig motorik och terrorplaner. "Ja", sade äldre dam som ville klargöra läget, det är mobilfritt här, faktiskt." "Då får jag väl sms:a", morrade mobilägarinnan.

Ett ögonblicks tystnad

 lägrade sig medan vi väl alla grunnade över den stora frågan: är det okej att sms:a här, eller ska vi tackla ner henne på golvet och dra i nödbromsen som goda medborgare? Det löste sig dock. Kvinnan reste sig och gick. Men vid nästa hållplats kom nya syndare. En man gick förbi oss, talande i sin hands-free. Han hördes inte, det var mycket sorl i vagnen nu. Men... "Hallå där!" ropade den äldre damen. "Stäng av telefonen, du får inte tala här. Det är förbjudet, säger dörren!" Mannen hörde henne inte, eller var inte redo att ta order från en tunnelbanedörr. Han gick vidare. Damen följde honom med blicken: "Pratar han fortfarande, dumskallen? Är han döv?" "Ja, vet verkar så", sade en medpassagerare. Jag frågade damen om hon verkligen blev störd av mannen. Han hördes ju inte.  Hon stirrade på mig. Samtidigt vände sig en ung man, som suttit med ryggen mot oss, och skrek till henne: "Du, nu stör du mig! Håll tyst!" "Va? Vad sade han?" frågade damen skrämt. "Han sade att han blir störd", sade jag, "så det är bäst att vi är tysta allihop." Vicken bra trivselregel.

SL, Storstockholms Lokaltrafik

, säger att mobilförbudet är en trivselregel.  Ansvariga miljöpartister säger sig dessutom värna om elallergikerna. Totalt nonsens. Elallergi är inte vetenskapligt belagd och tunnelbanan är hursomhelst smockfull med elektronik. Det finns inget rationellt skäl att värna om elallergiker i tunnelbanan. Och när politiker inför frihetsinskränkande regler som bygger på tokstolleri är det fara å färde.  De missbrukar sin makt. De undergräver människors respekt för rättssamhället. De underblåser fördumning och godtycke.  Eftersom människor kan hävda att de är allergiska eller överkänsliga mot precis allting är nu allting möjligt.

Men det huvudsakliga

 argumentet för mobilfria zoner är alltså trivsel. Vilket är enastående dumt.  För det första blir folk garanterat långt mer irriterade över att människor ignorerar mobilförbudet än de någonsin blivit över att någon talat för högt i sin mobil. För det andra förvandlas människor till barnsliga, intoleranta vardagsfascister av dessa regler.  Det är svårt att leva ihop med främlingar i en storstad. Man irriterar sig på tusen små saker. Men sånt måste människor fixa själva - genom att uthärda, i toleransens namn, eller genom att argumentera, ansikte mot ansikte, för sin rätt till andras hänsyn. Jag är en laglydig person. Jag högaktar demokratins spelregler.  Men, vänner, svenskar, landsmän! - fredligt, civilt motstånd mot tunnelbanedörrars mopsighet kan jag rakt inte förakta.