Ann-Charlotte Marteus: Annie Lööf, vilse i flosklernas land

Hur ska man förklara den floskulösa tomhet som präglade Centerledaren Annie Lööfs "linjetal"?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.


"Allt -är- möjligt!" tjoar hon. Sverige behöver "en visionär färdplan och genuina värderingar." I motsats till - oäkta värderingar? Centerns politik ska ha "en tydlig adressat: Framtiden." Och: "Ersätt Jante med Kunna själv!"
Lööf "älskar" uttrycket "jag kan själv", säger hon: "De är bland de första ord ett barn lär sig... Men ju äldre vi blir, desto mer sällan sägs dessa ord". Det är Jante-lagens fel. Den är Annie emot. Hon är för "ta-sig-för-samhet".
Annie Lööf har träffat en invandrare: "Låt mig berätta om Kadim Akca. Han kan själv." Alldeles som ett barn. Ah, bedårande! "Han reste sig från den kalla park- bänken i min hemstad, fick känna värmen av att komma in på industrigolvet... och visade att han mot alla odds kunde själv." En invandrare som jobbar! Trots - jantelagen!?!
Ju mer hon talar om att människor Kan Själva, desto mer nedlåtande lyckas hon låta.

Ibland kan folk inte själva, påpekar hon. De tillhör Våra Svagaste. Dem ska Centern ta hand om. Men, hurra, Annie har mött Anna och Niklas. De har haft det svårt, men de "reser sig", "tar revansch", är "oemotståndligt stolta". Slutet gott, allting gott! Annie har dock hjärtat på rätta stället: "Jag tänker på den växande gruppen hemlösa." Hon har inget politiskt att säga om dem. Men hon tänker på dem. Kanon.
Miljön: Lööf ogillar sur- skallar som "talar om hoten och om svårig-heterna". Det behövs "optimism" och "offensiv kraft". Centerpartiet ska ha en miljöpolitik "med den enskilda människans möjligheter och framtidstro i fokus."
Det borde vara utsläppsskatt på sånt skitsnack.
Centerledarens tal dignar av tomma klichéer, dånar av brist på politisk konkretion. Hon förefaller oförmögen att säga någonting genuint om samhället. Det är som om verkliga människor med verkliga, knökiga liv är något hon betraktar från ett väsentligt avstånd.
Varför låter hon så?
Är hon korkad?
Knappast. Och hon är ju inte ensam: S-debatten efter Shlins exit präglades också av tomt babbel. Håkan Juholt har givit vindflöjeln ett ansikte.

Gunnar Wetterberg ger en möjlig förklaring till tom-heten i sin kommande bok, "Kurvans kraft" (Weylers förlag): På 70-talet exploderade partiorganisationerna. Alltmer partifolk kunde få jobb inom politiken. Även ungt folk - den politiska broilern var född. Hon som aldrig har haft ett vanligt jobb. Nu dominerar broilerna.
Och, skriver Wetterberg, "politiker utan annan erfarenhet än politik har helt enkelt svårare att begripa och ifrågasätta sin omvärld än sina föregångare".
Om man inte begriper sin omvärld är det svårt, både att identifiera och att hitta bra lösningar på samhällsproblem. Och om Annie Lööfs linjetal är ett symptom på en kronisk samtidssjuka - hon, personligen, kan förstås visa sig ha mer substans än man nu kan ana - vad får det för konsekvenser? Om politikers idéer tar slut, vem levererar idéerna åt dem? Starka särintressen? Vem värnar då allmänintresset, vem ser helheten?
Och om vi får luddiga, tomma politiker som pratar i klyschor och ersätter samhällsanalyser med sentimentala anekdoter om "Berit" och "Ahmed", Som De Har Mött - då kommer de att låta som populister. Och bli svåra att skilja från tvättäkta populister, de med ont uppsåt. Då är demokratin illa ute.
Dags att sätta partierna på svältkur?