Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ängslighetens triumf

Politikens första budord lyder ­numera: Säg inget som kan oroa medelklassen i Stockholm. Och det andra: stör ingen annan väljargrupp heller.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

POLITIK

Måhända tog Socialdemokraterna trianguleringen ett steg för långt denna vecka. Ordet "affärsplan" väckte ont blod i det egna partiet och stor munterhet utanför det. Lika intressant som själva debattartikeln var den med­följande bilden på S-ledningen i mörka, väldressade kavajer. Bilden av en koncernledning.

Medan Nya Moderaterna försöker förmå sina medlemmar att ta av sig slipsar och pärlhalsband tycks Social­demokraterna gå i motsatt riktning. Bort med färgglada koftor och folkloristiska halsband och på med den exe­kutiva näringslivskavajen.

Kampen om mittenväljarna förs inte längre bara kring sakfrågorna. Även klädstil och ordval har blivit politik.

I nästa vecka presenterar Socialdemokraterna sin skuggbudget. Allt talar för att S kommer att acceptera alla alliansens skattesänkningar som riktar sig till hushållen och lägga sig till höger om regeringen i sparnit. Som liberal opinionsbildare borde man förstås applådera Socialdemokraternas högergir. Vem hade kunnat föreställa sig en debatt om vilken sida som bryr sig mest om exportindustrins konkurrenskraft och håller hårdast i statens plånbok?

Samtidigt finns det något som skaver. Taktiserandet har tagit över svensk politik. Alltför mycket handlar om att tilltala rätt väljargrupper och rycka åt sig marknadsandelar från mot­ståndarsidan. Ingen vågar höja blicken och ta ett tankesprång som skulle kunna reta upp en viktig väljargrupp.

I går öppnade Moderaterna en valstuga på Norrmalmstorg i Stockholm. Det är ytterligare ett tecken på att val­rörelsen redan har dragit i gång, åtminstone i de politiska strategernas huvuden. Och den inställningen har lagt sig som en våt filt över debatten.

Det finns mängder av angelägna frågor som ingen längre vågar ta i. Ta maxtaxan inom förskolan. Den har inte höjts sedan 2003 och uppgår till blygsamma 1 260 kronor i månaden. Det är uppenbart att den borde höjas för att skjuta till resurser till en pressad verksamhet, men politiskt är frågan stendöd. Varken S eller M skulle våga röra en avgift som berör varenda småbarnsfamilj utanför Gränna.

Fastighetsskatten är ett annat exempel. Det är en utomordentlig skattebas på många sätt; den kan inte flytta utomlands och rätt använd blir den ett effektivt fördelningspolitiskt instrument. Ändå är det ingen som vågar tänka tanken att återinföra en fastighetsskatt värd namnet. De politiska strategerna blir kallsvettiga bara vid tanken på hur villlaägarna - inte minst i Stockholm - skulle reagera. Inom politiken har man lärt sig två läxor: maxtaxan vinner val, fastighetsskatten förlorar dem.

Med värnskatten är det tvärtom. Denna "tillfälliga" skatt har blivit kvar i snart två decennier, och trots att experter har kommit fram till att den är så ­skadlig att det förmodligen är gratis att avskaffa den vågar varken S eller M tänka tanken. Det skulle ju sända fel politiska signaler.

Listan på frågor som Socialdemokraterna och Moderaterna undviker kan göras lång. Bensinskatten borde höjas om klimatmålet ska ha en chans att uppnås. Men den tidigare miljökämpen Fredrik Reinfeldt har blivit avgasrörens vän och varnar nu väljarna för en "miljöskatte­chock". Alliansen har rentav ett löfte om att koldioxid­skatten inte ska röras under hela mandatperioden. Det skulle förvåna om S vågade utmana den ­bensinpopulismen i sin skuggbudget.

Arbetslösheten anses av både S och M vara den viktigaste politiska frågan, men ingen sida vågar tala klarspråk om den svenska arbetsmarknaden med dess trösklar i form av höga ingångslöner och Las. Det skulle ju kunna oroa den medelklass som sitter på trygga anställningar.

Samma sak med bostadsbristen. Hyresregleringen är lika helig på bostadsmarknaden som Las är på arbetsmarknaden. I båda fallen handlar det om att värna dem som är "insiders" mot dem som står utanför.

I fråga efter fråga ska väljarna strykas medhårs. Inget får sägas som kan reta upp någon eller påverka privatekonomin negativt. När frågan om vinst i välfärden avhandlas är syftet inte att förutsättningslöst leta efter lämpliga regleringar för vård, skola och omsorg, utan om att stockholmarna ska känna sig trygga med att allt blir som det alltid har varit - fast bara lite bättre.

Sällan har politiken varit så ängslig som nu. Moderaterna vågar inte peta på något av det som tillhör folkhemmets klassiska interiörer och Socialdemokraterna är livrädda för att röra de privi­legier som alliansen har gett ­medelklassen sedan valet 2006.

Leif Pagrotskys skatteutredning bär syn för sägen. Socialdemokraterna uppmanas att acceptera varenda skattesänkning som alliansen har genomfört för hushållen samt toppa det med att sänka skatten lika mycket även för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa.

Om det blir partiets ståndpunkt innebär det att vi har en opposition som vill driva fram ytterligare massiva skattesänkningar för hushållen i ett läge då alltfler undrar hur vi ska klara den framtida finansieringen av välfärden. Vad hände med engagemanget för vård, skola och omsorg?

De två stora partierna har blivit kvartalspolitikens fångar. Det finns bara ett effektivt sätt att stoppa den utvecklingen: att väljarna börjar bestraffa partier som alltid vill vara alla till lags.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!