Stefan Löfven och Socialdemokraterna hade otur när partiets nya "toppning av laget" skulle lanseras i torsdags. Det var inte helt enkelt att konkurrera med nyheten om prinsessan Estelle.
En central uppgift för Löfven är att återfå trovärdigheten för partiets ekonomiska politik. Parentesen med Juholt & Waidelich präglades av ett ständigt snubblande som kulminerade i det interna bråket om partiets budgetmotion.
Kommer den nya finansministerkandidaten, Magdalena Andersson, att lyckas?
Möjligen. Men det är slående hur S nu sätter sin tilltro till en Anders Borg-kopia. Precis som Borg har hon påbörjade doktorandstudier i nationalekonomi, precis som Borg har hon en bakgrund som politisk tjänsteman.
Varken Borg eller Andersson hade vänt papper i något kommunfullmäktige eller nött bänkar i riksdagen innan de adlades till positionen som en av rikets viktigaste politiker.
Löfven har tvingats anpassa sig till motståndaren och försöker matcha Borg med en person som har auktoriteten från sitt CV - inte som politisk nytänkare.
Det har i kommentarerna hetat att Löfven med valet av ekonomen Andersson satsat på ett "säkert kort". Om detta vet vi dock ingenting. Hon har aldrig testats som politiker. Steget från att vara kompetent politisk tjänsteman till att bli en skicklig politiker är inte givet eller lätt. Leif Pagrotsky har lyckats och så Anders Borg, förstås.
Och vem hade kunnat förutse att teknokraten Borg skulle bli en så skicklig spelare av rollen som rikshushållare och byta akademiska fotnoter mot populistisk skällande på banker?
Nog är det anmärkningsvärt att Sveriges största parti inte kan hitta en lämplig finansminister-kandidat i sin riksdagsgrupp med 112 personer, ja, 110 med Juholt och Waidelich testade och borträknade. Larmklockorna borde ringa ute i partidistrikten: vilka är det egentligen vi väljer att placera på våra riksdagslistor?
Till skillnad från föregående mandatperiod, då alliansen hade egen majoritet, har ju riksdagen numera betydligt mer att säga till om. Det blir en konstig tid på Helgeandsholmen fram till valet 2014.
Säg "partiledardebatt med Fredrik Reinfeldt" och S svarar med en vikarie: Mikael Damberg. Säg "budgetdebatt med Anders Borg" och S skickar fram en annan vikarie - Fredrik Olovsson. Och Olofsson har lyckats med bedriften att sitta tio år i riksdagen utan att göra några bestående avtryck utanför plenisalen.
Med denna förkärlek för inhoppare kan man tycka att S i betydligt högre utsträckning borde bejaka bemanningsföretagens betydelse på arbetsmarknaden.
Alla dessa vikarier och ordinarie spelare måste naturligtvis få chansen att växa in i sina nya roller. Och socialdemokratins problem förblir större än rollbesättningen: det krävs en vinnande politik också. Magdalena Andersson måste vinna den interna striden mot meningsmotståndare innan hon kan utmana Anders Borg på allvar.