Be Stefan Löfven tala på valfritt tema i en minut och du kan vara säker på att han lyckas trycka in såväl den svenska modellen som samhällsbygget. Onsdagens partiledardebatt var inget undantag. "Den svenska modellen ska inte avvecklas, utan utvecklas", hette det gång på gång medan det mesta som är bra gavs etiketten "samhällsbygget".
Bakom retoriken gapar dock tomheten. Ingen tror längre på regeringens jobbmål, knappt ens statsministern själv. Och hur S-MP-regeringen ska tackla de andra stora frågorna förblir högst oklart. Varifrån ska de enkla jobben, som Löfven talar om, komma? Hur ska skolans kunskapsras vändas, den akuta bostadsbristen hävas och den alarmerande utvecklingen i utanförskapsområdena brytas?
Löfven är tydig med vad regeringen är emot - skattesänkningar och sänkta ingångslöner. Men vad regeringen är för är betydligt mer suddigt.
Men mycket av samma kritik kan faktiskt riktas mot alliansen. En del röster inom borgerligheten kräver att alliansen genast ska fälla regeringen för att rädda Sverige.
Men vilka frågor skulle de borgerliga partierna ha en färdig lösning på? De skulle så klart kunna ta bort en del akut skadliga skatter, såsom avtrappningen av jobbskatteavdraget och den särskilda löneskatten för arbetande pensionärer. Och de skulle kunna återställa den bortre parentesen i sjukförsäkringen som S-MP-regeringen ansvarslöst nog tog bort, trots skenande sjuktal.
Men det finns också mycket som alliansen genast skulle få stora problem att hantera. Ta migrationsfrågan där de borgerliga är djupt splittrade mellan M - som vill gå längre än regeringen - och C, L och KD som vill mjuka upp den skärpta flyktingpolitiken. Det är inte vilken fråga som helst, utan som höstens flyktingkris visade är den helt avgörande för alla andra politikområden.
Alliansen är också oenig om hur de enkla jobben ska komma till stånd. Moderaterna utesluter att lagstifta om minimilöner, något som de mindre partierna klokt nog driver som en möjlighet.
Oenigheten kring kärnkraften och försvaret är säkert överkomlig. Värre är det att alliansen saknar en plan för bostadskrisen och för den offentliga sektorns framtida finansiering. De borgerliga partierna pratar gärna om behovet av nya skattesänkningar på arbete. Men det vi verkligen borde tala om är vilka skatter som ska höjas framöver. Att låta kommunerna ensamma ta smällen vore ödesdigert.
Men i stället för att visa på besparingar och skattehöjningar ägnar sig borgerligheten allt oftare åt välfärdspopulism. KD kräver en äldreboendegaranti för alla över 85 år när det akuta problemet är att inte ens äldre med omfattande behov får någon plats i dagsläget. I samma anda tycker Liberalerna att kostnaderna för assistansersättningen måste få fortsätta att skena.
Nej, det finns inget egenvärde i att alliansen redan nu gaddar ihop sig politiskt. Det bekymmersamma är att det för närvarande är svårt att ens se konturerna av ett trovärdigt regeringsalternativ.
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.