Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alliansen borde sluta med sitt siffertrixande

Många siffror i luften. Anders Borg och alliansen försöker med siffror visa hur bra det går för Sverige, men den strategin är dömd att misslyckas. Foto: Malin Lööf

Det stora sifferkriget har brutit ut inför valet nästa år. Alliansen får se upp så att dopingmetoderna inte underminerar dess trovärdighet.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Val handlar i grunden om verklighetsbilder. Minns Ronald Reagans klassiska replik i en tv-debatt inför presidentvalet 1980: "Are you better off today than you were four years ago?".

I takt med att ideologins färger har bleknat blir det allt viktigare att vinna slaget om verkligheten. Har det blivit bättre eller sämre? Känner du oro eller tillförsikt inför framtiden?

I valet 2014 står två diametralt olika verklighetsbilder mot varandra. Den ena tecknar ett Sverige som beundras och avundas av omvärlden. I hyllningskören trängs alla från OECD och tidskriften The Economist till den amerikanske presidenten Obama på historiskt Sverigebesök.

Nästan oavsett vi vilken internationell rankinglista man tittar på hamnar Sverige i topp. Vi excellerar i grenar som innovation och konkurrenskraft. Men även i mjukare frågor placerar sig Sverige högst på prispallen.

I FN:s Human Poverty Index, som mäter sådant som livslängd och ekonomisk jämlikhet, hamnar Sverige på första plats. Vi är också bäst i världen när Röda Korset mäter barns hälsa och världens bästa land att bli gammal i, enligt en färsk mätning.

Regeringen har varit förbluffande dålig på att kapitalisera på denna nationella framgångssaga. Men det är likväl den berättelsen som alliansen försöker skriva in sig i när det välskötta Sverige kontrasteras mot det skuldtyngda Europa. Vi är en trygg hamn på ett stormande hav. Vi är undantaget som bekräftar regeln.

Mot detta står oppositionens verklighetsbild. I den berättelsen är tråkigheter som finanskrisen och eurokrisen frånvarande. Dagens Sverige ska inte jämföras med omvärlden, utan med Sverige 2006.

Och ska man tro vänstern finns det ingen ände på allt elände som har drabbat oss sedan dess. Trygghetssystemen har slagits sönder, klyftan mellan rik och fattig har blivit bråddjup och välfärden går på knäna.

En vårdslös skattesänkarpolitik har genomförts under förevändningen att det skulle skapa jobb, men resultatet blev i stället massarbetslöshet. I detta kalla Sverige finns det inte längre plats för medmänsklighet. Cancersjuka fråntas sin sjukförsäkring och rasismen breder ut sig.

Där någonstans står slaget om väljarna nästa höst - mellan den trygga hamnen och den kalla handen. Den sida som lyckas vinna kampen om verklighetsbeskrivningen vinner också valet.

Och det räcker inte att försöka övertyga väljarna; man måste också ha medierna på sin sida. Inför förra valet var det mycket fokus på hur rödgröna skatte- höjningar skulle slå mot olika hushåll, vilket gynnade alliansen. Fast på sluttampen exploderade rapporteringen om sjukförsäkringen, vilket sannolikt kostade alliansen dess majoritet i riksdagen.

Just nu är det tveklöst fördel de rödgröna. Deras bild av ett Sverige på 5:2-diet med svältdagar för välfärden och de svaga har vunnit allmän acceptans.

Alliansen verkar ha tagits på sängen av utvecklingen och handlar nu i panik. I ett försök att motbevisa bilden av nedskärningar spottar man ut siffror över hur mycket pengar välfärden har fått sedan 2006.

40-70 miljarder mer till välfärden, försäkrar Borg. 115 miljarder mer till vård, skola och omsorg, intygar Hägglund. Partiledardebatten i Agenda förra söndagen gav en försmak på det sifferkrig som stundar.

Jag tror att den strategin är dömd att misslyckas. Har man förlorat slaget om verklighetsbilden ska man inte börja med att dopa den egna prestationen. Man ska i stället med så hög trovärdighet som möjligt försöka vrida på perspektivet.

Nej, välfärdens kärna har inte fått mer pengar sedan maktskiftet om man rensar för inflation och demografiska förändringar. Men den har heller inte fått mindre resurser. Det är en myt att skolan och vården har fått betala för skattesänkningarna.

Om regeringen vill ta tillbaka initiativet borde den visa att pengar inte är lösningen på alla problem inom välfärden. Samtidigt måste alliansen lova att säkra välfärden även under nästa mandatperiod, då finansieringen kommer att bli mycket kärvare. Kalla det ett välfärdskontrakt med väljarna om ni vill.

På samma sätt borde alliansen resonera på andra områden. I stället för att skryta om 200 000 fler sysselsatta, när alla vet att befolkningen har ökat kraftigt, borde regeringen tala om sysselsättningsgraden. Den skäms inte för sig. Trots alla krisår ligger den på nästan exakt samma nivå som under högkonjunkturen 2006.

I gruppen 20-64 år har man rentav lyckats uppfylla Göran Perssons gamla mål om 80 procent i sysselsättning. Varför påtalar inte regeringen det i stället?

Varken väljare eller journalister tycker om att bli lurade. I dagens transparenta värld med internet och ständiga faktakollar lämpar det sig särskilt illa. Svajiga siffror är lika beständiga som såpbubblor.

Om alliansen på allvar vill ändra verklighetsbilden kring välfärden och jobben - och den har visst fog för sin frustration - är det hög tid att överge siffer- trixandet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!