Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla hoppas att nån annan bryr sig om HVB-barnen

Det finns ganska lågt hängande frukter för att höja kvaliteten på HVB-hem. Men det förutsätter politisk vilja.
Foto: Colourbox

Hur kan vi lämna samhällets allra mest utsatta barn till privata företag som kontrolleras så slappt?

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I maj 2019 uppdagades det att ett bolag i Östersund drev HVB-hem utan tillstånd. Smaka på den. Kommuner hade skickat sina mest utsatta barn, med tunga sorger, diagnoser och familjeproblem i bagaget, till – någon. Vemsomhelst. Utan kontroll. För ”behandling”.

Att detta kan ske – mer än en gång – säger en del om problemen med det svenska HVB-systemet. Kvalitetskontrollen fungerar inte.

År efter år avslöjas fruktansvärda skandaler. Och ingen borde ha förvånats över att det HVB-hem i Hagfors, varifrån en tunt klädd 5-åring nyligen rymde och senare hittades drunknad, har fått allvarlig kritik av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, i flera år. 

HVB-hemsmarknaden påminner om den svenska skolmarknaden. Den är fragmentiserad och svår att överblicka. Skandalhemmen utgör en liten del men bristerna där är förfärande. Hela 80 procent av hemmen drivs i privat regi och vinstuttagen är hisnande. Företaget Platea, som driver hemmet i Hagfors, gjorde en vinst på 29 miljoner kronor under 2020, uppger SVT. Det motsvarar 39 procent av omsättningen. 

Enligt tidigare anställd personal i Hagfors spar företaget pengar genom att ha låg bemanning och anställa ung och outbildad personal. 

Dessutom är tillstånden permanenta – till skillnad från i Danmark, där de omprövas årligen.

Ivo är tillståndsgivare och kontrollinstans och påminner om Skolinspektionen. Man gör glesa besök och ”riktar allvarlig kritik” – utan dramatiska effekter. Ivo har skarpa vapen, som att dra in tillstånd, men använder dem sällan, skriver sex forskare i socialt arbete på DN Debatt: ”Man kan fråga sig om näringsidkarens rätt att bedriva vård väger alltför tungt, vilket i förlängningen kan drabba de placerade barnen.”

Ungefär som i skolans värld.

Samma forskare menar att det är för lätt för bolag att få tillstånd. Det ställs få skarpa krav på personaltäthet, kompetens och behandlingens innehåll, menar de. Dessutom är tillstånden permanenta – till skillnad från i Danmark, där de omprövas årligen. 

Mer än 30 procent hade inte fått tala med socialtjänsten enskilt.

Men det finns ju, som sagt, en annan instans som borde fungera som kvalitetsväktare: kommunerna. 

I ett vettigt system borde de, för det första, lätt kunna ta reda på om ett hem har fått kritik. Det går inte i dag. Ett så kallat vårdgivarregister är dock på väg, där exempelvis lex Sara-anmälningar och tillsynsrapporter ska finnas samlat. 

Dessutom måste kommunerna förstås följa upp sina placerade barn. Men när Ivo granskade socialtjänsten i 50 kommuner fann man att 47 brast. Bland annat hade hälften av barnen inte fått regelbundna besök och deras vård hade inte omprövats varje halvår, som den ska. Mer än 30 procent hade inte fått tala med socialtjänsten enskilt! 

Det finns som synes lågt hängande frukter för att höja kvaliteten. Men det förutsätter politisk vilja – och den har tyvärr alltid varit rumstempererad när det handlat om dessa samhällets styvbarn.