Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alla blir förlorare på spansk skilsmässa

Carles Puigmont verkar snarast vilja kuppa Katalonien ut ur Spanien. I söndags demonstrerade katalaner som vill förbli spanjorer i Barcelona.
Foto: NICOLAS CARVALHO OCHOA / DPA/PICTURE-ALLIANCE/IBL DPA
Carles Puigdemont. Foto: JORDI BEDMAR / AP TT NYHETSBYRÅN
Spaniens premiärminister, Mariano Rajoy. Foto: ANGEL DIAZ / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: MANU FERNANDEZ / AP TT NYHETSBYRÅN

Sönderfallande stater är ett recept för instabilitet. Katalonien måste bli kvar i Spanien.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Carles Puigdemont har ett nationalistiskt hjärta som klappar för Katalonien. Men mycket mer än så har inte regionens president när han nu mäter musklerna, eller möjligen en annan del av sin fysionomi, med Madrid.

Puigdemont har för det första inget starkt folkligt mandat: mindre än hälften av katalanerna vill bryta helt med Spanien, enligt opinionsundersökningar. För det andra är katalanerna inga förtryckta stackare. Regionen har viss självständighet och möjlighet att värna det katalanska språket. 

Levnadsstandarden ligger högre än både det spanska och europeiska genomsnittet. 

Frågan är varför man vill bryta sig ut. Ett skäl är säkerligen att det välmående Katalonien inte vill dela med sig ekonomiskt till fattigare delar av landet. Ett annat är nationalism. Den katalanska nationalismen har många århundraden på nacken och relationen till Madrid har periodvis varit ansträngd eller värre än så. 

Klantig regionalpolitik i Madrid

Efter diktatorn Francos död röstade emellertid 90 procent av katalanerna för 1978 års konstitution, som gav en del självstyre. Men på senare år, efter eurokrisens prövningar, har nationalistiska reflexer aktiverats på allvar av många katalanska politiker.

I somras deklarerade så Carles Puigdemont att en bindande folkomröstning skulle hållas den 1 oktober och därefter - om det blev ett ja - en rask självständighetsförklaring. Allt detta bryter mot den spanska författningen. 

Någon seriös debatt om självständighetens för- och nackdelar har heller inte förts i Katalonien. Det låga valdeltagandet i folkomröstningen har inte problematiserats. 

De styrande i Katalonien tycks snarast vilja kuppa regionen ut ur Spanien. 

Regeringen i Madrid har all upptänklig lag på sin sida. Men regionalpolitiken har skötts oskickligt. Framför allt har premiärminister Mariano Rajoy på ett huvudlöst sätt äventyrat statens legitimitet genom att låta kravallpolis gå loss med batong på de fredligt folkomröstande katalanerna. 

Det finns bara en rimlig utväg ur detta: parterna måste sätta sig vid förhandlingsbordet och hitta en överenskommelse som säkrar Spaniens integritet. 

Alla skulle bli förlorare

En utbrytning skulle enbart få förlorare. Katalonien skulle hamna utanför EU och ekonomin drabbas. Spanien skulle hotas av sönderfall om baskiska och galiciska nationalister börjar vädra morgonluft. Och det nationalistiska viruset kan nå mycket längre än så: Flandern, Sydtyrolen, Korsika, Bayern - det finns gott om separatistiska krafter i Europa. 

Sönderfallande stater är ett recept för instabilitet, i synnerhet om separationen sker utanför lagen som i Katalonien. Etnisk nationalism är ett särskilt potent gift. När den romantiska nationalismen flödade på 1800-talet skrev katalaner om Volk och Volksgeist och försökte ringa in en unik katalansk folkkaraktär.

Den sortens logik är tyvärr inte stendöd i Europa. 

 

Läs också:

Nu fruktar Europa ett svagt EU 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!