Alice Teodorescu

Varför är det okej när Löfven gör det?

It's ok when we do it.
Foto: MAGNUS LILJEGREN/REGERINGSKANSLIET/TT / TT NYHETSBYRÅN

Oron för radikal högerpopulism är stor och kritiken mot utvecklingen i länder som Ungern och Polen är återkommande. Men ser den rödgröna regeringen inte bjälken i det egna ögat?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Året är 2045 och Sverige styrs av ett relativt nytt parti, Högerdemokraterna (HD), som kom in i riksdagen ett decennium tidigare. Det är ett radikalt parti med totalitära tendenser som, i likhet med andra partier av samma slag, skyr friheten. Bland det första partiet gör när det kommer till makten är att (fortsätta) försöka påverka den fria tankens kommandohöjder – akademin, pressen och kulturen – enligt devisen om att den som kontrollerar dessa också kontrollerar samhället i stort. 

Ett exempel: Kulturministern Alicia Bergh Kulle (HD) missar inte ett tillfälle att tala om konstens frihet samtidigt som hon utan minsta tvekan ökar den politiska styrningen genom allehanda direktiv. Statens kulturråd ges exempelvis i uppdrag att uppmärksamma hur ”konst och kultur kan synliggöra normer och utmana negativa stereotyper”.

Efter en tid publicerar Myndigheten för kulturpolitiska utvärderingar en omfattande studie, ”Så fri är kulturen” i vilken det fastslås att det ”äger rum en kulturpolitisk styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten på ett negativt sätt”. 

Av studien framgår vidare att landets kulturutövare anpassar sina verk efter de politiska signalerna från Högerdemokraterna: Hälften av kulturutövarna som ansökt om offentligt stöd har anpassat sina verk eller sina produktioners innehåll efter de rådande bidragsreglerna. Särskilt Filminstitutet sticker ut som den bidragsgivare vars kriterier flest kulturutövare upplever som begränsande av den konstnärliga friheten. 

Det beror på att avsändaren har kommit att bli viktigare än budskapet.

Ett annat exempel: Kvällstidningen Diligensen publicerar ett år före valet en omfattande granskning av för regeringspartiet inte särskilt smickrande statistik över långtidsarbetslösheten. Frågan är politiskt laddad och kritiken från oppositionen omfattande. Kort efter granskningen kontaktas tidningen av arbetsmarknadsministerns pressekreterare Xam Yen som i ett sms skriver att reportaget är bra ”trots att det är Diligensen” samt att journalisterna på tidningen ”flörtar med Socialdemokraterna”. När journalisten frågar om åsikterna är statsrådets vänder Yen och meddelar att han inte hade läst reportaget och att han inte längre tycker som han skrev. 

Ovanstående är en uppdiktad framtidsdystopi. Skulle den kunna inträffa i Sverige? Absolut - den har redan ägt rum, alla citaten är autentiska. 

För trots att vi lever i en tid där oron för radikal högerpopulism är stor, där kritiken mot utvecklingen i länder som Ungern och Polen är återkommande, tycks det råda en slags selektiv blindhet när det kommer till att se bjälken i det egna ögat. Märkligt nog är det inte den politiska styrningen i sig som uppfattas som problematisk utan vem som ansvarar för den. 

Det beror på att avsändaren har kommit att bli viktigare än budskapet. Politisk styrning av den fria tankens kommandohöjder betraktas som ett hot först när rådande maktstrukturer riskerar att utmanas. Men vad spelar det för roll om det är regeringen 2021 eller Högerdemokraterna 2045 som agerar, oavsett bevekelsegrund, om utfallet – det vill säga långtgående politisk styrning – blir detsamma?


Alice Teodorescu Måwe är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.