Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alice Teodorescu

Sverige står på tröskeln till ett nytt klassamhälle

Hur kommer den svenska ekonomin att utvecklas post-corona? Mycket handlar om arbetslöshetssiffrorna.
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Den ökande arbetslösheten hotar att få konsekvenser för alla budgetmässigt stora politikområden. Det lär knappast minska den invandringskritiska opinionen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Länge påstods det att den svenska välfärden inte skulle klara sig utan migration, numera är frågeställningen snarare hur samma välfärd ska klara sig när så många utrikes födda aldrig kommer i arbete.

Man ska inte underskatta vad detta glapp - mellan vad som utlovades och vad som de facto blev – skapar för strömningar i opinionen. Genom framväxten av en etnifierad underklass har en ny sorts konflikter etablerats. Eller nygammal om man så vill. 

Aporofobia - fattigdomsavsky - är i sig ett lika gammalt fenomen som mänskligheten. I alla samhällen har den funnits som ett element, rädslan för den resurslösa medmänniskan. En sådan människa utgör, som en följd av sina bristande resurser, ett potentiellt problem. När denna människa kommer utifrån, och dessutom gör anspråk på det gemensamma, riskerar den att upplevas som ett hot mot majoriteten.

Adela Cortina, professor i etik vid universitetet i Valencia, har i två decennier utforskat begreppet som hon själv myntat. I boken Aporofobia. El rechazo al pobre anför hon bland annat att inte enbart regelrätt rasism kan förklara fientlighet gentemot invandrare, utan också just föraktet mot fattigdom.

Vi står på tröskeln till ett nytt slags klassamhälle som i sig knappast lär minska den invandringskritiska opinionen,

Perspektivet är intressant att ha med sig när man djupstuderar siffror över situationen på den svenska arbetsmarknaden som sammanfattas av Johan Eklund, vd i Entreprenörskapsforum, i ett av vårens nummer från Axess (nr 4).

Några hårda fakta: Arbetslösheten bland 15-74 åringar ligger för närvarande på cirka 9,7 procent, vilket innebär EU:s femte högsta arbetslöshet. Bryter man ner siffrorna blir bilden än mer dyster; arbetslösheten bland inrikes födda ligger på 5 procent, motsvarande siffra för utrikes födda landar på omkring 19 procent.

Bland högutbildade inrikes födda är endast 3 procent arbetslösa, medan arbetslösheten i gruppen lågutbildade utrikes födda uppgår till hela 40 procent. 

Sverige har en av Europas största sysselsättningsklyftor mellan inrikes och utrikes födda. 

I fjol försörjdes 790 242 så kallade helårspersoner mellan 20 och 64 år genom olika sorters bidrag. Det motsvarar att över 13 procent av den vuxna befolkningen i arbetsför ålder inte försörjer sig själv.

Under perioden september 2014 till maj 2021, det vill säga de åren då Stefan Löfven skulle sänka arbetslösheten till EU:s lägstanivå, har den tvärtom ökat. Bland utrikes födda i åldern 16-64 år från 14,6 till 20 procent, bland inrikes födda från 5,6 till 6,3 procent.

Det är en alarmerande uppgång som kommer att få konsekvenser för alla andra budgetmässigt stora politikområden inom ramen för välfärdens kärna. Frågan handlar således inte enbart om integration ur ett individperspektiv utan minst lika mycket om hur den svenska ekonomin kommer att utvecklas post-corona.

Om inget drastiskt görs, och om Cortinas tes om fattigdomsförakt stämmer, står vi på tröskeln till ett nytt slags klassamhälle som i sig knappast lär minska den invandringskritiska opinionen, snarare tvärtom. Detta förhållande kommer, givet SD:s profil och växande väljarbas, knappast att gynna det gamla arbetarpartiet S. 

Se där, ytterligare en anledning att genast agera kraftfullt.


Alice Teodorescu Måwe är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.