Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alice Teodorescu

Skjutvapenvåldet är ingen slump

På bilden: en dödsskjutning i Sollentuna 2019.
Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

En barnslig förhoppning om att saker bara ska falla på plats har präglat allt från integrationspolitiken till hanteringen av coronapandemin.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Den mentalitet som dominerat det politiska beslutsfattandet i Sverige i decennier fångades i veckan i en enda mening:

”Sverige har vaknat sent, redan i början av 2000-talet borde det funnits en plan för hur man hanterar ett samhälle där 50-60 olika kulturer ska förhålla sig till varandra i ett nytt land.”

Yttrandet fälldes i DN av Mehdi Adnan Mossa, socialpedagog som arbetar med unga i riskzon i Botkyrka och Södertälje, med anledning av Brå-studien om det dödliga skjutvåldet.

Men varken planlösheten eller frånvaron av konsekvensanalys är specifika för just integrationsfrågan. Tvärtom är de symptomatiska för den yrvakna reaktivitet, den barnsliga förhoppning om att saker per automatik ska falla på plats med tiden, som präglat alltifrån nedmonteringen av kunskapsskolan till hanteringen av coronapandemin.

Det finns många generella lärdomar att dra av nyheten om det svenska skjutvapenvåldet. Den kanske viktigaste är att politiska beslut får praktiska konsekvenser. Det är en nyckelmening. Det spelar roll vilken politik som förs. Samhällsproblem uppstår ytterst sällan av en slump eller på grund av otur. Det är en sanning lika applicerbar på skenande segregation som höga coronadödstal.

Sverige är ett i grunden förändrat land.

Utgångspunkten blir därmed följande: Om vi inte vill vakna upp i ett Brasilien light om 20 år, och återigen undra varför inget gjordes tidigare, gör vi klokt i att omgående formulera ett svar på hur ett land som Sverige, med sin utpräglade historia av homogenitet och sina egalitära ambitioner, ska hantera framväxten av ett samhälle där alla världens kulturer ska samexistera.

Detta svar måste bestå av flera delar. En del handlar om att det är den faktiska integrationsförmågan, inte den goda intentionen om öppenhet, som avgör hur många människor ett land kan ta emot. Ekvationen är enkel: Hög migration utan integration skapar sociala problem. Därför är det i längden omöjligt att bedriva en politik som leder till ökat utanförskap, tryck på de offentliga välfärdssystemen och grov kriminalitet. Som ett resultat av detta behövs en arbetslinje 2.0 som kopplar rättigheter och skyldigheter till medborgarskap, liksom tillgången till välfärden. 

En annan del handlar om att flytta fokus från begreppet segregation, vars innebörd det råder konsensus kring, till vad som bättre kan beskrivas som funktionell anpassning. Ett sådant synsätt skulle tydligt markera uppfattningen att människor i grunden är anpassningsbara om de ges rätt förutsättningar. 

Ytterligare en del rör kärnan i den kulturella integrationen, det vill säga de normer och värderingar som utgör fundamentet i ”svenskheten”. Här inryms frågeställningar kring förhållandet mellan stat och individ, familj och klan, synen på jämställdhet och barnuppfostran, religionens roll visavi sekulariseringen. Men också sådant som människors upplevelse av tillhörighet och gemenskap, identitet och identifikation, liksom känslan av lojalitet och ansvar med det nya landet. 

Sverige är ett i grunden förändrat land. Den politik som formuleras framöver kommer avgöra om förändringen blir positiv eller inte. 


Alice Teodorescu Måwe är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här