Alice Teodorescu

Självcensuren fräter ner samhällets ryggrad

Lars Vilks fick betala ett mycket högt pris för sin konst.
Foto: CZAREK SOKOLOWSKI / AP TT NYHETSBYRÅN
I samband med Förintelsekonferensen gav en chef på Stadsarkivet i Malmö order om att täcka över judisk litteratur i ett skyltfönster i syfte att slippa skadegörelse.
Foto: Google maps

Att medge att man känner rädsla kräver också en portion mod. Kanske är det därför som så många förväxlar rädsla med respekt och tolerans i det räddhågsna Sverige.

Detta är en text av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Den som inte har något upprörande att säga behöver ingen yttrandefrihet. Den som inte har något att frukta behöver inte vara modig. Men vad händer med människor, i ett land med grundlagsstadgad yttrandefrihet, som upplever att de måste vara modiga för att kunna nyttja sin demokratiska rättighet?

Historien är full av totalitära regimer som förnekat sin befolkning yttrande- och åsiktsfrihet. Dessa har förr eller senare alltid imploderat under det kollektiva trycket. Frågan är emellertid vad som händer i ett samhälle där man visserligen, formellt och juridiskt sett, får säga (nästan) vad man vill men där man av rädsla för konsekvenserna ändå avstår? Där åsiktspolisen inte står och bankar utanför din dörr, utan inuti ditt huvud.

Att konstnären Lars Vilks fick betala ett mycket högt pris för att ha nyttjat den demokratiska rättsstatens främsta privilegium råder det inget tvivel om. Den avhumansieringsprocess som Lars Vilks utsattes för, av mobben som hatade och dödshotade honom, men också av det etablissemang som likt ryggradslösa förstagluttare tittade på eller tittade bort och lät det hela ske, är ingen slump. Tvärtom, det har en sedelärande effekt.

Men att medge att man känner rädsla kräver också en portion mod.

För vem ska nu ha modet att följa hans exempel? Vem ska våga skapa konst som utmanar, provocerar och berör när konsekvensen blir en evighetslång fångenskap? Vem ska våga publicera, ställa ut, bjuda in den som är så hatad eller ifrågasatt, stridbar eller kontroversiell, att också omgivningen riskerar att, bokstavligen, hamna i skottgluggen?

Av erfarenheter drar människor slutsatser, ty annars vore de inte människor. Första gången gör man sin röst hörd, andra gången knyter man näven i fickan. Första gången agerar man i enlighet med sin övertygelse, andra gången blir det ingen andra gång, den självpåtagna censuren har i förebyggande syfte effektivt kvävt det obekväma i sin linda.

Att självcensurens gift metodiskt fräter ner varje tillstymmelse till ryggrad är välkänt, se bara vad som hände i veckan i Malmö. I samband med den uppmärksammade konferensen om Förintelsen gav en chef på Stadsarkivet, som är en del av kulturförvaltningen i staden, order om att täcka över judisk litteratur i ett skyltfönster i syfte att slippa skadegörelse. Proaktivt, kan tyckas, men mest en så illustrativ handling i all sin skamlösa ynklighet.

Det finns de som fortsatt hävdar att Lars Vilks borde ha avstått från att teckna sin rondellhund. Sannolikt finns också de som anser att Stadsarkivet helt borde ha avstått från att skylta med böcker om judiskt liv i det Malmö som svenska judar numera flyr ifrån. Inte helt osannolikt överlappar de båda grupperna varandra. 

Svensk offentlighet är splittrad, polariserad, i all sin strävan efter tolerans närmast hopplöst intolerant. Rädslan förändrar människan i grunden, det är därför enbart den som är rädd behöver uppbringa mod. Men att medge att man känner rädsla kräver också en portion mod. Kanske är det därför som så många förväxlar rädsla med respekt och tolerans i det räddhågsna Sverige.



Alice Teodorescu Måwe är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.