Alice Teodorescu

S fattar fortfarande inte vad kriminalitet gör med folk

I valet 2006 förstod S inte oron för utanförskapet, och förlorade. Nu är det kriminalitetens komplexitet och följder man missar.
Foto: ROBBAN ANDERSSON
Stefan Löfven efterträdde Fredrik Reinfeldt som statsminister 2014.
Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Inrikesminister Mikael Damberg (S) försökte lugna P1:s lyssnare efter Kristianstad-skjutningen med att det är ”väldigt ovanligt att människor hamnar i skottgluggen.”
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

När Socialdemokraterna förlorade valet år 2006 berodde det till stor del på att man inte längre förstod sin samtid. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Visst hyste väljarna en längtan efter något nytt efter det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet, och tveklöst låg något lockande över den nya borgerliga allians, så full av självförtroende, som utmanade om makten. Men primärt handlade förlusten om att S inte kunde identifiera de samhällsproblem som människor såg, och därför inte heller formulera trovärdiga lösningar. 

I valrörelsens debatter framstod S som maktfullkomligt och trött. Precis som nu. År 2006 handlade det om utanförskapet, år 2021 handlar det om brott och straff. 

Då som nu står partiet handfallet inför problemens faktiska omfattning och komplexitet.

”Vad är din kommentar till att det har blivit farligt att vistas på svenska gator och torg?” undrade programledaren i onsdagens Studio Ett (4/8) med anledning av skjutningen i Kristianstad, då tre personer skadades allvarligt. 

Man skulle kunna hävda att det tvärtom är exceptionellt många skjutningar i ett land med så liten befolkning.

”Nämen, det är fortfarande, tack och lov, väldigt ovanligt att människor hamnar i skottgluggen…” svarade inrikesminister Mikael Damberg (S) i ett tafatt försök att lugna lyssnarna. ”Ja, är det det? Vi har ju haft flera den senaste tiden”, inflikade programledaren.

”Ja, men om man tittar på hur många människor vi är i Sverige så är det fortfarande väldigt ovanligt att man drabbas av det, men det är ju mer förekomster i de här särskilt utsatta områdena där gängkriminaliteten har fått bita sig fast”, skyndade statsrådet sig att tillägga. 

Man skulle kunna hävda att det tvärtom är exceptionellt många skjutningar i ett land med så liten befolkning. Man skulle också kunna ifrågasätta varför dessa krystade relativiseringar alltid dyker upp när den här sortens brottslighet kommer på tal. 

För inte hade väl någon ens kommit på tanken att resonera i liknande termer om sakfrågan gällt trafikolyckor, översvämningar eller kvinnomisshandel?

Det spär på känslan av maktlöshet hos den enskilde som ställs inför valet att kringskära sin frihet eller riskera sitt liv.

Det Damberg, av det empatilösa svaret att döma, inte tycks förstå är att människors oro och upplevelse av otrygghet inte handlar om kalkylerad sannolikhet eller exakt risk. Därför hjälper således inte att göra gällande att vissa sorters brott minskat, inte ens om mängden brottslighet på totalen skulle ha gått ner. 

Inte heller kommer oron att minska av vetskapen om att vissa (utsatta) områden är mer drabbade än andra, vilket i sig är ett osedvanligt anmärkningsvärt argument, eftersom den brottslighet som de facto ökar är av ett så brutalt och oberäkneligt slag att det påverkar bilden av vilket slags land Sverige har blivit. 

Det i sin tur spär på känslan av maktlöshet hos den enskilde som ställs inför valet att antingen kringskära sin frihet eller att riskera sitt liv. 

Men trots dessa återkommande politiska grodor från högsta ort är det öronbedövande tyst från den intellektuella vänstern. Kanske vill de att S ska förlora valet den här gången. Om inte vore det på sin plats med en påminnelse om en för samhällsdebatten väsentlig princip; om det hade varit fel och förfärligt om motståndaren gjort som de du gillar gör, så har de du gillar gjort fel. 

Hur hade det låtit om statsrådet hetat Johan Forssell (M) istället?