Alice Teodorescu
”Vad händer med barnen som ser sina föräldrar städa andra människors toaletter?”, undrade panelisten Lisa Pelling för ett antal år sedan i en livlig diskussion på Timbro om invandrades möjligheter till arbete. Frågan var dessvärre felställd. Perspektivet borde i stället ha varit vad som händer med barn som aldrig ser sina föräldrar försörja sig själva.
Förra veckan publicerade SCB en mätning som borde färga varenda frågeställning i nästa års val: Inte sedan mätningarna började göras på 1970-talet har fler personer i Sverige levt med låg ekonomisk standard än nu.
Under 1990-talet låg andelen personer med låg ekonomisk standard omkring 8 procent, år 2019 uppgick andelen till hela 15 procent. Knappt 12 procent av de som är födda i Sverige låg år 2019 under gränsen för låg ekonomisk standard, motsvarande andel bland de utrikes födda var 31 procent.
Tittar man specifikt på gruppen barn är siffrorna än mer alarmerande: Knappt 16 procent av barnen födda i Sverige hade låg ekonomisk standard, vilket kan jämföras med motsvarande andel bland utrikes födda som år 2019 uppgick till 54 procent. Det innebär att vart femte barn levde med låg ekonomisk standard samt att 70 procent av de utrikes födda barnen lever med låg ekonomisk standard i var fjärde kommun.
Det skiljer, i genomsnitt, 38 procentenheter mellan barn födda i Sverige och barn födda utomlands. Men på vissa håll är skillnaderna betydligt större: I Ronneby och i Kungsör är skillnaden över 60 procentenheter. Här har drygt 20 procent av de inrikes födda barnen och 80 procent av de utrikes födda barnen låg ekonomisk standard.
Att fortsätta hålla gränserna öppna till landet Sverige utan att ha förutsättningar för att öppna gränserna till samhället Sverige försätter människor i ett permanent mellanförskap.
Det råder inga tvivel om att det i Sverige har etablerats en ny underklass som fått etniska förtecken. Att människor som kommer till ett nytt land möts av svårigheter initialt är inget konstigt, problemet är varaktigheten i utanförskapet liksom den överhängande risken att fattigdomen går i arv. Det är med andra ord inte förekomsten av ”klasser” som är problemet utan bristen på rörlighet mellan dem.
Därför kommer framtidens fördelningspolitik i betydande grad att handla om förekomsten av social rörlighet. För individen är det ytterst en fråga om egenmakt och frihet, för samhället ett mått på rättvisa. Det måste därför bli mer lönsamt att arbeta, inte minst för den som tjänar lite, vilket kräver reformer av såväl skatter som bidrag.
SCB:s siffror är ett underbetyg för svensk integrations-, arbetsmarknads, och utbildningspolitik. Det är vidare ytterligare ett bevis för att politiken på migrationens område måste sammanhänga med den på integrationens; får man inte bukt med den senare undermineras möjligheterna till den förra.
Att fortsätta hålla gränserna öppna till landet Sverige utan att ha förutsättningar för att öppna gränserna till samhället Sverige försätter människor i ett permanent mellanförskap som lägger grunden för en rad andra samhällsproblem, inte minst i fråga om kriminalitet.
Fler barn behöver växa upp i en kontext där det normala är att föräldrarna går till jobbet, oavsett vilket slags jobb det rör sig om. Barnens väg ur fattigdom börjar med de vuxnas väg in på arbetsmarknaden.