Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Alice Teodorescu

Kan man prata migration utan att kallas rasist?

Stefan Löfven höll tal vid en flyktingmanifestation på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015 och sade att ”mitt Europa bygger inte murar”.
Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Slutsatserna om den fria pressen i ett forskningsprojekt som ligger under justitiedepartementet är häpnadsväckande.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Om det inte hade varit för de grova anklagelserna om rasism och demokratifientlighet hade jag kanske känt mig smickrad; tänk att jag, i min dåvarande roll som chef för GP:s ledarsida, liksom ledarskribenterna Ivar Arpi och Per Gudmundson i Svenska Dagbladet, var så skickliga opinionsbildare att vi genom våra texter fick statsminister Stefan Löfven (S) att lägga om sin migrationspolitik! 

Att vi, genom att ”normalisera rasismen”, tvingade Löfven att göra detsamma. Statsministern, som i ett tal vid en flyktingmanifestation i september 2015 sade att ”mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt”, för att två månader senare på en pressträff meddela att antalet asylsökande till Sverige drastiskt behövde minska, varför åtgärder för att anpassa de svenska asylreglerna till EU:s miniminivå skulle vidtas, i syfte att ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”. 

Jag är givetvis ironisk. Hur annars förhålla sig till de häpnadsväckande slutsatserna i den policy brief som bär namnet ”Interaktiv rasism på nätet, i pressen och politiken” (baserad på forskningsstudien ”A populist turn?”) som beställts av den statliga expertkommittén Delmi, och som är en del av ett projekt som i sin tur finansierats av statliga Vetenskapsrådet?

I policydokumentet, som namnger enskilda skribenter som Arpi och Gudmundson, konstateras bland annat att: 

”Subtila och implicita yttranden och tankefigurer torgförda av ledarskribenter i dagstidningar och av folkvalda politiker på sociala medieplattformar bidrar till att normalisera främlingsfientliga och rasistiska tankegångar och åsikter.”

Inte ett ord om den snabbt föränderliga verklighet som texterna tillkom i eller om de uppenbara skillnaderna mellan de som ville stänga gränserna för att de ogillade invandring som fenomen, och de (likt undertecknad) som ville ha en långsiktigt fungerande migrations- och integrationspolitik för att kunna garantera samhällets framtida förmåga att ta emot skyddsbehövande.

Sverige är ett land i förändring. Det var den förändringen som vi skildrade och problematiserade.

Att dylik ideologiproduktion – som brunsmetar och namnger kritiker av regeringens förda politik, i vad som närmast ser ut som ett försök att marginalisera obekväma röster – släpptes igenom av ett organ som lyder under justitiedepartementet, utan att någon såg det problematiska i upplägget, är i sig oroväckande.

Men det inträffade belyser också ett annat förhållande som behöver redas ut; går det att analysera konsekvenserna av det senaste decenniets mycket höga migration till Sverige utan att betraktas som rasist? 

Eller leder enkom förekomsten av oro – även då den baseras på offentlig statistik från exempelvis Brå och SCB, för sådant som hur samhället påverkas av parallella samhällen med tillhörande rättssystem, ökat tryck på den generella välfärden, gängskjutningar och annan grov kriminalitet, ekonomiskt och socialt utanförskap, hedersvåld – till att rasismen per se ”normaliseras”?

Sverige är ett land i förändring. Det var den förändringen som vi skildrade och problematiserade. Det var den förändringen av människors verklighet, inte våra ledartexter eller den påstådda ”normaliseringen” av rasismen, som tvingade regeringen att sent omsider agera i november år 2015.