Alice Teodorescu

Efter Kabuls fall måste vi ompröva svenskt bistånd

Talibaner patrullerar Kabuls gator efter maktövertagandet.
Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN

Lärdomarna från Afghanistan bör ligga till grund för en förutsättningslös diskussion om det svenska utvecklingsbiståndets framtid och nytta.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

”Bistånd är en utmärkt metod att överföra pengar från fattiga människor i rika länder till rika människor i fattiga länder”.

Det konstaterade den framlidne ekonomen och biståndskritikern Peter Bauer redan för flera decennier sedan. 

Historien har gång på gång givit honom rätt. Så också nu i fråga om det rämnade sandslottet Afghanistan. 

Sedan år 2013 är landet den enskilt största mottagaren av svenskt bistånd. Enligt det svenska politiska åtagandet skulle vi bidra med mellan 8 och 8,5 miljarder kronor i utvecklingssamarbete under åren 2015-2024. För åren 2021-2024 skulle det ha rört sig om drygt 3,2 miljarder kronor.

Biståndsminister Per Ohlsson Fridh (MP) konstaterade kort efter talibanernas maktövertagande förra veckan att det för svensk del ”är uteslutet att vi fortsätter stödja ett statsbygge i Afghanistan, och stöd för offentliga institutioner som nu hamnar i händerna på talibanerna”. 

Det är en högst rimlig hållning som det dessutom råder bred enighet om i riksdagen. I den uppkomna situationen är det därtill viktigt att det humanitära biståndet, som går direkt till de behövande på marken, bibehålls eller rentav höjs beroende på utvecklingen i landet. 

Men det inträffade bör stämma till djupare eftertanke kring utvecklingsbiståndet som sådant. Är det, som Bauer menade, ett uttryck för den rika världens dåliga samvete för kolonialtiden eller är det ett effektivt redskap i uppbyggandet av demokrati, rättsstat och marknadsekonomi? Empirin talar för det förra, dessvärre, vilket väcker frågor om biståndet snarare vidmakthåller de dysfunktionaliteter, däribland korruption, som det syftar till att undanröja.

Ifjol uppgick det svenska biståndet till 43 miljarder kronor. Det är enorma summor.

Om utvecklingsbiståndets existensberättigande är att det ska göra positiv skillnad för mottagaren – och inte enbart kännas bra i magen hos givaren – bör Sverige inte av ideologiska skäl klänga sig fast vid ett uppenbart kontraproduktivt system som, förutom att lägga grunden för ett permanent beroende hos mottagaren, också försvagar redan sköra institutioner. 

I stället bör utgångspunkten vara dels hur, och om, det går att med ett utifrånperspektiv utveckla andra länders institutioner med det egna landet som förlaga. Och dels hur förutsättningar för ökad egenmakt på individnivå – inte minst genom ägande, skapande och sparande – kan etableras och utvecklas. 

Biståndskomplexet är emellertid på intet vis en svensk konstruktion och dess framtida skepnad ett internationellt huvudbry. Men det vore välgörande om ett land som Sverige, som säger sig fästa stor vikt vid empiri och fakta, gick i bräschen för ett framtida bistånd mer fokuserat på utfall än intentioner.

I fjol uppgick det totala svenska biståndet till 43 miljarder kronor. Afghanistan mottog totalt en miljard kronor, fyra femtedelar gick till långsiktigt utvecklingsarbete och resten till humanitärt stöd. 

Det är enorma summor som riksdagen, å de svenska skattebetalarnas vägnar, omgående bör kräva en redovisning av, utifrån frågan om vad miljarderna gjort för nytta för det afghanska folket.

Svaren bör ligga till grund för en förutsättningslös diskussion om utvecklingsbiståndets framtid och nytta. 


Alice Teodorescu Måwe är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.