Centerpartisten Staffan Danielsson ogillar att Sverige tar emot "ett betydande antal unga män över 18 år (...) och behandlar dem som barn under 18 år" (DN Debatt 26/4).
Danielsson har varit ute i integrationsfrågor förr. 2009 skrev han, tillsammans med partikamraten Lennart Pettersson, en riksdagsmotion om förbud för burka och niqab. Duon lyckades inte förklara på vilket sätt det är liberalt att förbjuda människor att klä sig som de vill, och Lennart Pettersson förvånade många stockholmare med sitt påstående om att han "nästintill dagligen" såg burkor i huvudstaden.
Likväl har han en poäng: det är problematiskt att det av allt att döma finns vuxna migranter som registreras och behandlas som barn.
För den enskilde är det knappast nyttigt att år efter år leva på en lögn, tvingas förställa sig, bli bemött som det barn man inte är. Han (det är i regel en han) kommer att tvingas ljuga för doktorer om sin ålder, vilket kan försvåra diagnostik och behandling av sjukdomar. Han kan tvingas jobba till 75 i ett hårt kroppsjobb för att få sin pension. Det är heller inte bra att placera vuxna män på samma institutioner som barn. Det är knappast bra för barnen, och de vuxna kan konkurrera ut barn i ett system där det alltid är brist på resurser.
Dessutom är det mycket viktigt att folk har förtroende för migrationspolitiken. Om ingen talar om sådant som folk undrar över, och som flyktingarbetare viskar om, kan Sverigedemokraterna ta lätta poäng som vi inte borde ge dem.
Idealet vore om människors ålder kunde fastställas med exakthet. Det skulle ge trovärdighet och rättssäkerhet. Sådana metoder finns dock inte. Röntgen av handleder och tänder har en felmarginal på 2-3 år. Denna så kallade medicinska åldersbestämning görs av migrationsverket, men bara på frivillig basis. Rimligen skulle man kunna använda metoden i större omfattning, med respekt för felmarginaler. För naturligtvis måste det finnas marginaler. Det värsta misstaget av alla vore att klassa ett barn som vuxen. Men det behövs fler och bättre redskap för åldersbedömning, och viljan att använda dem bör inte förväxlas med främlingsfientlighet.
Somliga tycker att Sverige, i humanitetens namn, ska acceptera de ensamkommandes åldersuppgifter som fakta. Men hur humant är det, egentligen, att skicka signalen ut i världen, att det är ytterst lätt att tas emot som ensamt flyktingbarn i Sverige? Hur många av de barn som kommer hit har lurats av flyktingsmugglare med lögnaktiga löften? Hur många utnyttjas? Hur många skulle faktiskt ha mått bättre om de hade stannat hos sina familjer, trots problem i landet?
Det är nog lite kolonialistiskt att ta för givet att Sverige är den bästa platsen för alla människor, alltid, och att ett svenskt HVB-hem i alla lägen är bättre för ett ensamt barn än en afghansk eller somalisk mamma.
Staffan Danielsson pekar på en debatt vi behöver.