DEBATTHYFS
Roland Poirier Martinsson, ledarkolumnist på Svenska Dagbladet, är en av dem som drabbats av Balis debattstil och kallats idiot - då på Twitter. Poirier Martinsson svarar i sin kolumn att det är "djupt problematiskt" att Bali, medlem av rikets lagstiftande församling, "ägnar sig åt att håna demokratins aktörer". Vidare är han oroad över såväl artikelkommentarer på debatt-sajten Newsmill som denna ledarsidas kunskap om grund-läggande liberala idéer. Nåväl, oron är ömsesidig.
Roland Poirier Martinsson anser sig påhoppad för åsikten att sexualitet inte bör vara ett politiskt objekt. Kritiken som riktats mot honom har bitvis varit häftig och till exempel Bali har gått över gränsen. Martinsson bemöter emellertid inte den självklara kritiken: varför ska de som nyss har tillåtits plats i offentligheten kliva in i garderoben igen? Och vad händer med det offentliga samtalet om vi, som Martinsson, främst väljer att bemöta låga påhopp i stil med Balis? Låt de dåliga argumenten stanna i garderoben i stället.
Hanif Bali har gjort avbön för skällsorden, med ett brinnande försvar för rätten att älska. Det är förstås en hedervärd inställning. Men han tycks ha glömt att det inte är första gången han är så illa tvungen att be om ursäkt efter att ha varit för snabb på tangenterna.
I februari i år twittrade han, i en dispyt med vänsterbloggaren Kawa Zolfagary: "Ett barn föddes och man slängde fostret och döpte efterbörden till Kawa Zolfagary". Han ångrade sig även denna gång, och erkände att det var olämpligt av en folkvald att uttrycka sig så. Samtidigt agiterade partikamraten Anton Abele mot näthat.
I maj raljerade Bali om ett möte med en "löskekvinna", det vill säga en lösaktig kvinna, som inte delade hans åsikter. Bali själv borde, som representant för Moderaterna, vara mindre lösaktig både med sin ilska och också sin omdömeslöshet.
Vårt offentliga samtal mår inte bra, hävdar Poirier Martinsson. Man skulle kunna säga att han gör ett typiskt tankefel med ett sådant påstående, för att använda hans eget begrepp. En stingslig ung-moderats twitterspyor är inte en rättvis indikator på hur det offentliga samtalet mår, lika lite som osakliga artikel-kommentarer.
Roland Poirier Martinsson leder Timbros medieinstitut, och förutom att vara en aktiv debattör på Newsmill är han också kolumnist i en av Sveriges största dagstidningar. Är han nedtystad? Nej. Däremot håller inte alla med honom. Hans personliga indignation som följer därav är inte en indikator på hur det offentliga samtalet mår i stort.
Hanif Bali är den som förlorar mest på sina infantila utspel, och naturligtvis bör debatter hålla en an-ständig nivå. Roland Poirier Martinsson höjer däremot inte ribban. Det offentliga samtalet hade, om något, mått bättre av att vidgas, i stället för att vara en arena för personcentrerade gräl av de slag som både Bali och Poirier Martinsson hänger sig åt. Svenska Twitter är varken plenum i riksdagen eller en bred folkrörelse, utan en debattklubb för ett fåtal.
Hanif Bali och Expressens ledarsida förutsätter varandra, avslutar Poirier Martinsson. Att han själv verkar leva i symbios med sina belackare tycks ha gått honom förbi.
Roland Poirier Martinsson, ledarkolumnist på Svenska Dagbladet, är en av dem som drabbats av Balis debattstil och kallats idiot - då på Twitter. Poirier Martinsson svarar i sin kolumn att det är "djupt problematiskt" att Bali, medlem av rikets lagstiftande församling, "ägnar sig åt att håna demokratins aktörer". Vidare är han oroad över såväl artikelkommentarer på debatt-sajten Newsmill som denna ledarsidas kunskap om grund-läggande liberala idéer. Nåväl, oron är ömsesidig.
Roland Poirier Martinsson anser sig påhoppad för åsikten att sexualitet inte bör vara ett politiskt objekt. Kritiken som riktats mot honom har bitvis varit häftig och till exempel Bali har gått över gränsen. Martinsson bemöter emellertid inte den självklara kritiken: varför ska de som nyss har tillåtits plats i offentligheten kliva in i garderoben igen? Och vad händer med det offentliga samtalet om vi, som Martinsson, främst väljer att bemöta låga påhopp i stil med Balis? Låt de dåliga argumenten stanna i garderoben i stället.
Hanif Bali har gjort avbön för skällsorden, med ett brinnande försvar för rätten att älska. Det är förstås en hedervärd inställning. Men han tycks ha glömt att det inte är första gången han är så illa tvungen att be om ursäkt efter att ha varit för snabb på tangenterna.
I februari i år twittrade han, i en dispyt med vänsterbloggaren Kawa Zolfagary: "Ett barn föddes och man slängde fostret och döpte efterbörden till Kawa Zolfagary". Han ångrade sig även denna gång, och erkände att det var olämpligt av en folkvald att uttrycka sig så. Samtidigt agiterade partikamraten Anton Abele mot näthat.
I maj raljerade Bali om ett möte med en "löskekvinna", det vill säga en lösaktig kvinna, som inte delade hans åsikter. Bali själv borde, som representant för Moderaterna, vara mindre lösaktig både med sin ilska och också sin omdömeslöshet.
Vårt offentliga samtal mår inte bra, hävdar Poirier Martinsson. Man skulle kunna säga att han gör ett typiskt tankefel med ett sådant påstående, för att använda hans eget begrepp. En stingslig ung-moderats twitterspyor är inte en rättvis indikator på hur det offentliga samtalet mår, lika lite som osakliga artikel-kommentarer.
Roland Poirier Martinsson leder Timbros medieinstitut, och förutom att vara en aktiv debattör på Newsmill är han också kolumnist i en av Sveriges största dagstidningar. Är han nedtystad? Nej. Däremot håller inte alla med honom. Hans personliga indignation som följer därav är inte en indikator på hur det offentliga samtalet mår i stort.
Hanif Bali är den som förlorar mest på sina infantila utspel, och naturligtvis bör debatter hålla en an-ständig nivå. Roland Poirier Martinsson höjer däremot inte ribban. Det offentliga samtalet hade, om något, mått bättre av att vidgas, i stället för att vara en arena för personcentrerade gräl av de slag som både Bali och Poirier Martinsson hänger sig åt. Svenska Twitter är varken plenum i riksdagen eller en bred folkrörelse, utan en debattklubb för ett fåtal.
Hanif Bali och Expressens ledarsida förutsätter varandra, avslutar Poirier Martinsson. Att han själv verkar leva i symbios med sina belackare tycks ha gått honom förbi.
