120411: Inför karenstid

KARENS. Miljöpartiets språkrör, Åsa Romson, blev upprörd över Jonas Hjelms hopp till Saab och vill införa karenstid. Konstitutionsutskottet, där Per Bill är vice ordförande, säger nej.
Foto: Robban Andersson och Suvad Mrkonjic

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

LIBERAL120411


När Sverige slöt handelsavtal med Saudiarabien 2005, var det en härlig dag för Saab, som fick en order värd fem miljarder kronor. Försvarsministern hette Leni Björklund (S) och hennes statssekreterare hette Jonas Hjelm. 2006 gick Jonas Hjelm över till Saab. Hans inkomst steg med 160 procent.

Var det ett tack för hjälpen, från Saab? Eller ville de göra bruk av Hjelms insyn i vapenpolitiken? Det är frågor som oundvikligen infinner sig. Svar är svåra att få, men bara det att frågorna aktualiseras, lägger en skum hinna över politiken.

Politiker och höga tjänstemän som får värdefull insiderinformation medan de arbetar i folkets tjänst borde förstås inte kunna slå mynt av den genom att hoppa över till företag eller lobbande PR-byråer.

Det är fullständigt självklart. Därför har man i civiliserade länder ofta karenstid för politiker. EU:s kommissionärer måste vänta i tre år innan de kan ta vilka jobb de vill. På marknaden inser man förstås värdet av information; där är det vanligt att viktiga anställda förbinder sig att inte gå direkt till konkurrerande företag.

Men svenska politiker och höga tjänstemän har en amoralisk, lukrativ gräddfil: ingen karenstid alls. Den lyxen har utnyttjats väl, inte minst av socialdemokrater, som ju har haft så god tillgång till storpolitikens slutna rum. Göran Persson, som bytte Rosenbad mot PR-bolaget JKL, är ett frapperande exempel.

Socialdemokraterna vill inte ha någon karenstid. Det vill inte alliansen heller. I påskhelgen, när Hjelmaffären diskuterades, försvarades politikernas privilegier av konstitutionsutskottets Per Bill (M). Ett skäl till att inte ha karenstid, är att det är så viktigt att politiker rör sig mellan politik och andra samhälleliga arenor, sade Bill - som har suttit i riksdagen i 18 år.


Javisst, det är bra om folk rör på sig. Men om partierna verkligen brann för politikers rörlighet, skulle de kunna införa maxtid för hur länge deras medlemmar får inneha politiska uppdrag. Säg högst två mandatperioder, eller tre. Men sådana förslag rosar inte precis marknaden. Politikerna vill ha total frihet: friheten att vara politiker så länge de vill eller kan, samt friheten att hoppa vidare när tillfälle yppar sig.

Per Bills andra argument är att det skulle bli så dyrt att behöva avlöna politiker och tjänstemän under karenstiden. Men det är väl värda pengar; dessutom skulle den inkomstgaranti som redan finns, täcka en hel del. (Och när inkomstgarantin diskuteras, hörs få politiker klaga över att den är så dyr.)

Bills tredje argument är att karenstidsregler skulle innebära "gränsdragningsproblem". Javisst, men det gäller många lagar och regler. Vill man, brukar man hitta en lösning.

I veckan ska riksdagen rösta om Miljöpartiets motion om att införa karenstid. Den lär bli nedröstad. Politikerklassen värnar mer om sina privilegier än om högt förtroende. Det är illa.