Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

071223: Sagan om Europa

Årets man 2007, enligt Time. Foto: Metzel Mikhail
Den svenska statsministern Mona Sahlin var på strålande humör när hon landade på Tallinns lätt vintriga flygplats.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Hon hade i och för sig inte vunnit valet tidigare i höstas på utrikespolitiska meriter, men när regeringschefens internationella arbetsuppgifter började välla in över henne hade hon överraskats av hur roligt det var.
Hon hade anat hur det egentligen var på Perssons tid, men att en statsminister i ett EU-land var så mäktig och så delaktig hade hon faktiskt inte trott. Alla ringde henne. Den brittiske premiärministern, den tyska kanslern, de nordiska ländernas regeringschefer, portugiserna, alla hörde av sig och stämde av.
Det europeiska samarbetet var verkligen tätt och nära. Alla höll ihop, trots en mängd olika uppfattningar.
Hennes första toppmöte som regeringschef hade alla chanser att bli historiskt. Den unga och alltmer levande demokratin i Ukraina skulle nu få formell kandidatstatus i EU. Europa hade genomlevt ett år av triumferande enighet, med sig själv och med den tidigare trätobrodern på andra sidan Atlanten. Till skillnad från Turkiet var Ukrainas tillhörighet självklar.
Endast Moskva hade grundläggande invändningar och hade varnat hela vägen för mycket allvarliga konsekvenser om ”väst ockuperade det ryska egentliga territoriet”. Men ingen seriös bedömare kunde riktigt se vad de konsekvenserna egentligen betydde. Många menade dessutom att det kunde vara bra för den ryska politiska processen om världen gjorde klart att stater är suveräna även om de är grannar till Ryssland. USA hade dessutom backat upp på ett storartat sätt och hjälpt till att hålla ryssarna i schack.
Det skulle nog gå bra. Det enda orosmolnet var att den estniska polisen hade varnat för stora demonstrationer, men det var man ju ganska van vid i EU-sammanhang. Ingenting kan ju bli värre än Göteborg 2001, skämtade Sahlins danska kollega.

På toppmötets andra dag var det dock ingen som skämtade längre. Mötet gick fantastiskt och på presskonferenserna meddelades det ena genombrottet efter det andra. Men demonstrationerna hade urartat totalt. Ungdomarna, som kom från hela Europa, hade raskt och vant rivit upp gatstenarna i Gamla stan och på bara några minuter slagit sönder de exklusiva parfym- och modeaffärerna längs Virugatan.
Sedan hade de rensat julmarknaden på Vana turg, bränt ner stånden, stängt av gränderna med lastpallar och utropat det medeltida torget till en frizon i kampen mot kapitalismen.
Utvecklingen som skedde sedan blev snabbare än någon hade kunnat ana. Under fredagen rapporterade det estniska gränsskyddet om okontrollerad inströmning av ryska ungdomar på mindre vägar. Det fanns uppgifter att så många som 10 000 personer hade tagit sig över gränsen och nu var på väg mot huvudstaden.
Tidigt på lördag morgon försökte den estniska polisen storma torget, men fick ge vika i regnet av gatstenar. En mindre grupp poliser blev så hårt åtgången att de började skjuta för att rädda sina egna liv. Två kvinnliga demonstranter i 20-årsåldern träffades så svårt att de avled nästan omedelbart och fyra skadades av kulor i benen. Allt i direktsänd tv.
Inom loppet av 20 minuter stod det klart att de döda tillhörde den jättelika ryska ultranationalistiska ungdomsorganisationen Nashi, även kallad Putinjugend i folkmun. Det var också medlemmar i Nashi som i tusental nu var på marsch mot Tallinn. En handlingskraftig polischef i Sillamäe hade försökt upprätta vägspärrar för att stoppa busslasterna men ungdomarna hade med professionell brutalitet skrämt livet ur vakterna och röjt vägen. Dessutom hade polisen i panik skjutit mot en av bussarna och det fanns stor risk att det fanns skadade inne i fordonet.

Estland var nu i sin värsta kris sedan befrielsen från Sovjetunionen. Toppmötet hade förvandlats till kaos. Den europeiska solidariteten var upphävd. Några stater med Tyskland i spetsen fördömde polisbrutaliteten, andra utropade solidaritet med Estland. Sveriges statsminister förklarade att Sverige inte kunde ha några synpunkter på den estniska polisen men att man beklagade de döda.
I Ryssland gick medierna i spinn kring bilderna på de döende ryska flickorna, men från den mäktige premiärministern hördes ännu inte ett knäpp.
Den estniska regeringen samlades till möte på förmiddagen. Det stod klart att Estland ensamt måste hantera krisen. Tiden var för kort. EU fanns inte i nuläget, som försvarsministern uttryckte det, och Nato sov, eftersom det var natt i Washington. Om de ryska ungdomarna skulle nå Tallinn och hämnas på sina döda systrar kunde vad som helst hända. Och den enda möjligheten att stoppa dem var att sätta in armén och blockera alla vägar. Troligen skulle det utbryta någon slags stridigheter, men det var ändå bättre än fullt kravallkrig inne i stan.
De gröna militärfordonen började rulla ut vid lunchtid. Då bröts också tystnaden från Moskva med en kort kommuniké: De estniska myndigheterna har dödat fyra ryska medborgare som utövat sina demokratiska rättigheter. Mobiliseringen av militären är en oacceptabel eskalering och visar att den estniska staten inte kan fullgöra sina uppgifter. Ryssland anser sig nu ha fri tillgång till luft, land och vatten kring Tallinn för att stabilisera situationen, ta hem sina döda och sårade och skydda den ryska minoriteten i Estland från nationalistiska hämndaktioner.
Några minuter senare dånade sex Migplan över toppmöteslokalen. Efter ytterligare 30 minuter landade tio tunga ryska transporthelikoptrar på Tallins internationella flygplats och lastade av fordon och elitförband.
Allt gick ohyggligt snabbt. Busskaravanen på väg mot Tallinn stannade och vände om, ryska styrkor tog sig omedelbart och utan att fråga in i centrum och skingrade demonstranterna på torget utan ett enda skott. Häpna regeringschefer från hela Europa kunde på tv se hur ungdomarna omfamnade de ryska soldaterna.
På söndagen var allt över och alla ryssar borta, utom två helikoptrar och 20 man som stannade kvar som markering. Estland protesterade självklart, liksom EU och USA, men ingen ville på allvar konfrontera den nyryska ockupationen. Nato utlöste sin femte paragraf och förklarade att det ryska angreppet på Estland var ett angrepp på hela alliansen. Det fick dock inga som helst praktiska konsekvenser. Ingen vettig regering går i krig för ungdomsupplopp, särskilt inte min, förklarade den tyska kanslern och menade att det nya dynamiska Nato inte kan fungera lika formalistiskt som det gamla.
Dessutom var ju alla eniga om att Estland hade skött situationen ovanligt klantigt och att Rysslands aktion hade hindrat en potentiell katastrof. Det kunde ju hela världen se på tv.

Toppmötet i Tallinn i december 2010 blev historiskt. Det var bekräftelsen på Natos definitiva fall och början på Europas oåterkalliga kantring österut. Ukrainas eventuella medlemskap sköts framåt. Den ryska statsledningen firade en enorm triumf av legitimitet. Det var ju inte den nya världsordningen som hade klarat krisen, inte telefonkonferensen i det luddiga Nya Europa och inte den rostiga transatlantiska länken.
”Nej”, dundrade den ryske premiärministern i ett tv-tal senare, ”det var rysk militär som skyddade ryska liv och som tog sitt fulla ansvar i det europeiska huset. Ryssland levererar i dag inte bara huvuddelen av Europas energi utan står också för dess egentliga stabilitet. Kamrat Stalin krossade den europeiska fascismen på 40-talet. Vi stod emot USA:s aggression i 40 år. Nu är det dags att ta nästa steg.”