Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

041223: SSU och makten

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Dagens SSU-ordförande kan vara morgondagens statsråd. Det är ett skäl till varför Ardalan Shekarabis SSU-gate-skandal inte bara är en angelägenhet för regeringspartiets myglande ungdomsförbund. Ett annat skäl är att SSU:s svindlande affärer visar på ett akut behov av större offentlighet runt våra – till avgörande del – skattefinansierade partiers finanser. Och kan vi verkligen lita på att SSU-ordföranden inte hade en aaaaning om var hans kampanjpengar egentligen kom ifrån? Inför kampen om SSU-posten 2003 ordnade Shekarabis kampanjstab ett speciellt konto med tillhörande betalkort. Dit slussades 76 000 kronor från SSU:s förbundskansli; det fanns uppenbarligen ekonomiska fördelar med att stå på god fot med förbundskassören Andreas Karlsson. Med tusenlappar som enligt bidragsansökningarna skulle gå till "integrationsprojekt" från förbundets "verksamhetsutvecklingsfond" kunde Shekarabi turnera runt och sälja in sin kandidatur i SSU-Sverige. SSU har under många år brottats med en ideologisk splittring där en radikal vänsterfalang står mot en mer pragmatisk högerfalang inom förbundet. 1999 förlorade vänsterkandidaten Luciano Astudillo mot Mikael Damberg. Och 2003 kastade vänsterns Lina Afvander in handduken när hon såg vad det lutade åt på kongressen i Karlstad. "Du får mitt förtroende, Ardalan, använd det väl. Stärk organisationen och läk vår rörelse", sade Lina Afvander i sitt tal till kongressen. Vad säger hon i dag? Tycker Afvander att matchen var schyst? Nöjer hon sig med att Shekarabi beklagar sig över att han "inte kontrollerat hur allting gick till"? SSU-gate-skandalen blir nu en fråga för moderpartiets revisorer. Det räcker inte. Myglet och de avancerade transaktionerna bakom Shekarabis personvalskampanj är ännu ett bevis på att den politiska marknaden behöver regleras. Socialdemokrater brukar inte tveka inför regleringar eller uppförandekoder på kapitalets marknad. Men när det gäller de egna affärerna är entusiasmen inte lika stor. Inslaget av personval i våra allmänna val är välkommet, ja, det borde bli ännu starkare. Men med personval följer också en bidragscirkus. Och det är anmärkningsvärt att det ännu inte finns några regler om insyn, beloppsnivåer och redovisning för väljarna. Politikerna och partierna vill själva reglera informationen om sina affärer. Sverige, detta genomreglerade land, står i den demokratiska skamvrån. Vi lär vara ensamma (inklusive frimärkslandet San Marino) i hela Västeuropa om att inte ha någon lagstiftning som tvingar partier och politiker att redovisa bidrag och andra intäktskällor. En statlig utredning har föreslagit en lagstadgad redovisningsskyldighet för att öka väljarnas insyn. Men tystnad råder från regeringskansliet. Kanske för att socialdemokraterna är så beroende av de hundratals miljoner kronor som LO-medlemmarna, under varje mandatperiod, pumpar in i partiet. Cash is king. Och inte bara inom SSU.?