040208: Vi hade alla rätt

Publicerad
Uppdaterad
En klar morgon i april 1943 flyger ett brittiskt spaningsplan in över Pommerska bukten, 20 mil söder om Ystad.
Expressen getinglogga
Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.
Uppdraget är av oerhörd betydelse. Underrättelsetjänsten i London har fått uppgifter som tyder på att tyskarna utvecklar ett helt nytt terrorvapen, ett Vergeltungswaffe, vedergällningsvapen, senare kallat V-1. Spaningsplanet tar utmärkta bilder av vapenfabrikerna på halvön Peenemünde. Man får med alla detaljer, solklara konturer av missiler och avskjutningsramper. Men väl hemma vid skrivbordet i London har militärledningen svårt att tolka materialet. Ledande vapenexperter menar sig redan ha en klar bild av hur de nya missilerna och ramperna ska se ut, och bilderna från Peenemünde visar inte det man trodde sig veta. Först fem månader senare känner sig britterna så säkra på sin sak att de beslutar om bombning av anläggningen, men då har kunskapsutvecklingen i det tyska vapenprogrammet nått så långt att masstillverkning kan sätta i gång. Den fysiska förstörelsen av anläggningen gjorde liten eller ingen skillnad. Den viktiga resursen var ingenjörerna och forskarna, inte husen de jobbade i. Ett år senare skjuts de första missilerna från holländska och franska kusten mot brittiska städer, totalt 12 000 V-1:or och V-2:or skickas i väg. Historien är ett av många exempel på underrättelsearbetets oförmåga i den brittiska militärhistorikern John Keegans bok "Intelligence in War. Knowledge of the Enemy from Napoelon to Al-Qaeda", som utkom förra året. Keegan driver tesen att det nästan undantagslöst har varit omöjligt att få hela bilden av fiendens resurser. Trots spioner på plats inne i fiendeland, trots flyg- och satellitövervakning, trots toppbegåvningar som knäcker radiokoder, har underrättelsetjänsten genom tiderna haft notoriskt svårt att få fram rätt uppgifter och beslutsfattarna har haft lika svårt att tolka materialet, ofta för att man, som i fallet med V-vapnet, haft en förutfattad mening. Att västmakternas underrättelsetjänster har haft svårt att få grepp om Saddams Irak har varit klart sedan mycket lång tid tillbaka. Keegan nämner bland annat misslyckandet med att hitta avskjutningsramperna för scud-missilerna som skickades mot Tel Aviv och Rijad under första Gulfkriget, något som ter sig konstigt för en lekman. Ett annat mer uppseendeväckande underrättelsefiasko kom i dagen när man efter kriget 1991 upptäckte Saddams överraskande stora och ambitiösa massförstörelsevapenprogram. Trots intensiv övervakning och agenter inne i Irak hade man ingen aning om att kapaciteten var så stor. En annan överraskning kom 1995, då FN:s vapeninspektörer Unscom efter fyra års letande avslöjade ett omfattande biologiskt vapenprogram, vilket fick den irakiske chefen för massförstörelseprogrammet, Saddams svärson Kamal, att hals över huvud fly landet. Sedan USA:s förre vapeninspektör David Kay förra helgen uttalade de magiska orden "Vi hade alla fel" har Bush och Blair och deras respektive underrättelsetjänster fått utstå hård kritik. Till en del är det berättigat. Världens två ledande demokratier ska inte sända sina soldater i krig med hänvisning till uppgifter som inte är och inte kan vara säkra. Och de ska inte sitta i FN och inför hela världen hävda något de inte vet. Men för alla som gör en sansad bedömning gör de uteblivna vapenfynden ingen större skillnad. Hotet från Saddams Irak var ju inget som Bush och Blair hittade på. Om det är något som sysselsatt världssamfundet under det senaste decenniet så är det försöken att desarmera Irak. Den tredje april 1991 gav FN:s säkerhetsråd Irak 15 dagar på sig att lämna in en fullständig deklaration över innehav av massförstörelsevapen, detta som villkor för vapenvilan efter befrielsen av Kuwait. Saddam vägrade. Den 17 augusti samma år uttryckte ett lika enigt säkerhetsråd sin "djupa oro" och "bestörtning" och krävde omedelbart samarbete. Saddam vägrade. Så höll det på, år ut och år in, med sanktioner, resolutioner och straffbombningar, men inget hjälpte. När Saddam 1998 förbjöd FN:s vapeninspektörer satte generalsekreteraren Kofi Annan hela sin prestige på spel, åkte till Bagdad, skakade hand med diktatorn och bedrogs genast när det militära trycket minskade. Och när Saddam hösten 2002 under maximalt militärt hot uppmanades inkomma med den redovisning han skulle göra 1991 var det ingen i FN:s säkerhetsråd som tyckte att han uppfyllde kraven, trots att FN på ett ovanligt trovärdigt sätt varnade för allvarliga konsekvenser. Vad ska världssamfundet göra med en sådan stat? Tid hade knappast saknats, inte heller diplomatiska ansträngningar, sanktionsvägen var väl prövad. En internationellt övervakad avväpning var heller inget som skräddarsyddes för att förödmjuka Irak, som en del hävdade. Tre andra stater, Sydafrika, Kazakstan och Ukraina, hade under samma period underkastat sig FN:s avväpningsprogram för massförstörelsevapen. Därtill hade Iraks befolkning i drygt 20 års tid terroriserats av en regim som inte drog sig för att använda nervgas mot det egna folket; 300 000 personer beräknas ha mördats och en fjärdedel av befolkningen hade flytt. Saddam hade startat två större krig, mot Iran och Kuwait, skjutit missiler mot Saudi och Israel och successivt gjort sig till ledare i det slutgiltiga arabiska kriget mot Israel, bland annat genom att betala ut ansenliga belopp, 25 000 dollar, till palestinska familjer vars barn självmordsbombat israeler. Personer med djupa insikter i Iraks vapenprogram, som chefen för FN:s vapeninspektörer 1991 till 1997 Rolf Ekéus, eller som den nu döde brittiske vapeninspektören David Kelly, ansåg att ett anfall var nödvändigt. 48 av FN:s medlemmar tyckte likadant, däribland 19 europeiska länder. Det hade naturligtvis varit en PR-triumf om de hade hittat förbjudna vapen. Men det var inte det viktigaste och det vore förfärligt om man nu drar slutsatsen att kriget var förgäves bara för att påtagliga fynd inte gjorts. Om alliansen inte hade gått från ord till handling hade världen satt ett skräckexempel på att till och med en så enastående enig front som sattes upp mot Irak 1991 inte betydde något, den irakiska kunskapen om massförstörelsevapen hade funnits kvar i händerna på en vettvilling, regionen hade gått en säker vapenkapplöpning till mötes och irakierna hade fortsatt riskera få sina tungor avskurna om de antytt kritik mot regimen. I dag är allt annorlunda och ytterst få vill ha tillbaka det Irak som fanns för ett år sedan. Och viljan att stå emot fascismen berodde 2003 liksom på 1940-talet inte på perfekta flygfoton, utan på övertygelsen om att demokratierna måste sätta en gräns för diktaturen. I detta hade de inte fel.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag