U-svängen om kärnkraft visar på arrogansen i S

Miljöminister Annika Strandhäll och energiminister Khashayar Farmanbar bjöd storsint in oppositionen till energipolitiska överläggningar, förmodligen i ett försök att begrava frågan om eltillgång och höga elräkningar i valrörelsen.
Foto: LARS SCHRÖDER / TT / TT NYHETSBYRÅN
Ringhals kärnkraftverk, vars reaktorer 1 och 2 har stängts.
Foto: CHARLOTTA ELDELIND / VATTENFALL

Regeringens taktik, att först fula ut oppositionen och sedan sno dess förslag, är ett genuint svaghetstecken. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Minns ni den där gången när en leende Magdalena Andersson berättade om sin kärnkraftsoptimism och vikten av att bygga nya reaktorer?

Nej, för det har inte hänt. Så har däremot oppositionen låtit – och statsministern har inte hymlat med vad hon tyckt om det. 

I december, när Ulf Kristersson (M) föreslog kärnkraft som en väg ut ur elbristen, svarade Andersson

”Historiskt sett så brukar det ju finnas substans bakom Moderaternas ord, men nu när Ulf Kristersson pratar om kärnkraften då är det ju uppenbart bara tomma tunnor som skramlar.”

När Johan Pehrson (L) senare, i riksdagen, frågade statsministern om regeringen kan tänka sig att göra det mer lönsamt att bygga kärnkraft, svarade Andersson i föraktfull ton att oppositionen bara pratar och ”hushåll kan inte värmas upp med pratkvarnar.” 

”El behövs här och nu”, sade hon, ”och då måste vi skynda på den elutbyggnad som marknaden vill göra här och nu, och det är ju vindkraften.”

Men nu har S gjort ännu en u-sväng. Regeringen har bett Strålsäkerhetsmyndigheten att ta fram regler som gör att ”både befintlig och framtida kärnkraft” kan nyttjas. Bland annat.

Kärnkraft som en väg ut ur elbristen, alltså, som ”den skramlande tunnan” Ulf Kristersson sade.

Åtgärden ingår i ett paket som ska möjliggöra för Sverige att fördubbla elproduktionen på åtta år. Kärnkraft som en väg ut ur elbristen, alltså, som ”den skramlande tunnan” Ulf Kristersson sade. Med hjälp av bättre villkor, som ”pratkvarnen” Johan Pehrson krävde.

Det är visserligen glädjande om S har tänkt om på riktigt. Men arrogansen är samtidigt gränslös. Partiet övertog oppositionens föraktade idéer utan att blinka – och bjöd sedan storsint in M & Co till överläggningar efter valet. 

”Nu krävs politisk samling och gemensamt ansvarstagande för Sverige”, mässade energiminister Khashayar Farmanbar på presskonferensen. Det behövs samarbete och inte politisk polemik, ty folket har rätt till ”långsiktighet och förutsägbarhet” inom energipolitiken.

Detta, alltså, från partiet som har sett till att två fungerande kärnkraftreaktorer har stängts och låtit som om havsbaserad vindkraft var lösningen på allt. 

Det främsta skälet till utspelet är nog att S fruktar en valrörelse med höga elpriser.

Det främsta skälet till utspelet är nog att S fruktar en valrörelse med höga elpriser. Om Moderaterna tackat ja till överläggningar hade frågan kunnat begravas. M sade nej, men Magdalena Andersson kan ändå stå i debatter och hävda att S minsann är öppen för mer kärnkraft, men att oppositionen inte ens vill prata om saken.  

Vad Ulf Kristersson bör inpränta under valrörelsen är att oppositionen har drivit regeringen framför sig längs hela mandatperioden: hårdare straff och repression mot gängen, vapen till Ukraina, Nato-medlemskap och, nu, energipolitiken – idéerna har kommit från höger. 

Den tunna som skramlar tommast är märkt med ett stort S.