Reportrar på Dagens Nyheter ringde upp ett 100-tal vårdgivare och uppgav att de tänkte flytta till kommunen i fråga. Nu ville de lista sig – hos en ”svensk-svensk” läkare.
Närmare hälften av vårdgivarna stod till tjänst, enligt DN.
Ska man vara förvånad? Nja. Sjukvården är en marknad där utförare slåss om patienter. Synen på patienten som kund är väl inkörd och kunden har ju alltid rätt.
Dessutom existerar ren och skär rasism. I reportaget svarar exempelvis en av de uppringda:
”Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina.”
Det är rasism på skallmätarnivå.
Ibland ställde klinikerna motfrågan om det var läkarnas språkkunskaper som oroade. I de fallen framhärdade reportern: Jag vill ha en etnisk svensk, punkt.
Man undrar med bävan hur många riktiga patienter som skulle agera så.
Läkare och sjuksköterskor inom EU/EES kan kliva rakt in i svensk sjukvård.
Att kräva en dr Svensson behöver dock inte bero på rasism. Det kan handla om statistisk diskriminering: Man minimerar risken att få en läkare som talar dålig svenska eller har en utländsk utbildning som inte håller svenska mått.
Språkförbistring i sjukvården är inte en bagatell; missförstånd kan få olyckliga följder. Sjukvårdens storkonsumenter är dessutom äldre som kan vara ovana vid att avkoda bruten svenska.
Vad gäller utbildningskvaliteten är EU:s regelverk ett problem. Läkare och sjuksköterskor inom EU/EES kan kliva rakt in i svensk sjukvård tack vare den idylliska premissen att alla i unionen har fått en förstklassig utbildning.
Så är icke fallet. I vissa länder kan man till och med köpa en legitimation svart, som Uppdrag granskning avslöjat. Antalet ärenden med läkare som har utländsk utbildning ökar stadigt, enligt Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Och myndigheterna har varit slappa i sin tillsyn.
EU-läkare borde avkrävas kunskapsprov innan de får jobba i Sverige. Svenskkurser och kunskapsprov för läkare från övriga världen måste hålla hög nivå.
De vårdgivare som tjänstvilligt gick DN:s krav till mötes normaliserar främlingsfientlighet.
Med sådana åtgärder kan den statistiska diskrimineringen på sikt motas, förhoppningsvis. Men rasism, fördomar och allmän skitstövlighet rår de inte på. I DN berättar den svenskfödde akutläkaren Jalal El Ali om en patient som valde bort honom för att han var ”arabdoktor”. Det har också hänt att akutpatienter som krävt en svenssondoktor har bönhörts av fega chefer, berättar han.
Arbetsgivare måste stå upp för sin personal. Om inte liv står på spel, eller patienten är onåbart dement eller labil, är det bara att säga: Uppför dig, acceptera den läkare du får eller stick härifrån!
Att systematiskt polisanmäla rasistiska tillmälen kan vara ett sätt att visa nolltolerans och solidaritet med den drabbade arbetskamraten.
De vårdgivare som tjänstvilligt gick DN:s krav till mötes normaliserar tvärtom främlingsfientlighet. Det är helt oförsvarligt. Här måste regionerna agera. Bland annat bör de kartlägga hur omfattande den här sortens önskemål verkligen är.
Sverige skulle inte klara en dag utan invandrade läkare; det är ett faktum. Och svenska läkare med utländska rötter måste på alla sätt fredas från en kultur där de behandlas som andra klassens medarbetare.
Det borde verkligen inte behöva sägas.