Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mattias Larsson

”Tomt Olympia var också ett Olympia fyllt av hopp”

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

HELSINGBORG. Tomma läktare och 10 000 sålda biljetter.

Helsingborgs IF:s internmatch på Olympia var en ögonblicksbild av en världskris.

Och samtidigt en av bild av hopp.

En gång när jag var ung fotbollsspelare på ett träningsläger dit en förhållandevis välkänd tränare kommit för att föreläsa ställdes vi inför en fråga.

Om fotbollen varit ett djur, vilket djur hade det varit?

Vi var brådmogna tonåringar ivriga att diskutera.

Vissa såg den som en tiger – snabb och smidigt och vass.

Andra snackade om lejon och hajar och jag har fortfarande ingen aning om varför vi överhuvudtaget fick frågan.

Men om jag inte minns helt fel såg alla fotbollen som ett starkt, aggressivt rovdjur.

Så åkte jag till Olympia den sista torsdagen i mars 2020. 

Det skulle ha spelats ett allsvenskt genrep där Helsingborgs IF ställdes mot Norrby från Borås men sedan den matchen bokades har hela världens ställts på ända.

Och all världens fotboll ställts in.

Precis som en stor del av världsekonomin.

Ett redan på förhand ekonomisvagt Helsingborgs IF har fått börja trolla med knän, geniknölar och supporterklubbens hjälp.

Så föddes initiativet #FullsattOlympia och till en internmatch på Olympia utan publik sålde klubben ungefär 10 000 biljetter och drog in cirka en halv miljon kronor.

Onekligen imponerande.

Och samtidigt en bra bild av vad svensk klubbfotboll är. 

En samverkan mellan klubbarna och de människor som älskar dem.

Jag fick oss till ungefär sex personer som följde HIF:s internmatch från Olympias läktare. Det var en vacker marskväll, månskärvan över det Helsingör dit gränserna är stängda var tunn som en den skurits med laser och det fanns otroligt mycket att drunkna i.

Ytorna som ligger öde när 16 994 åskådarplatser stor tomma, tystnaden och den stora frågan om hur länge allt det här ska fortsätta.

Samtidigt spelades det någon slags fotbollsmatch där nere på den osannolikt fina gräsmattan och det syns att Max Svenssons ben fortfarande spritter.

Andreas Granqvist hördes visserligen mer än han syntes men det fick mig också att få ännu större förståelse för hans storhet. För den bild som tonade fram när allt läktarljud förbjudits var den av en ledare som har något de flesta andra saknar.

Hollandsvärvningen Anthony van den Hurk gjorde sin första match i en HIF-tröja och visade både energi och attityd.

Samtidigt.

Huvudanledningen till att HIF:s internmatch på Olympia var intressant är att vi inte får något annat.

Och att vi inte vet hur länge det kommer att vara så.

Det kommer med all sannolikhet att bli så att Helsingborgs IF permittera så väl spelare som en stor del av den övriga personalen de närmsta dagarna. Kanske redan på fredagen.

Och då är frågan hur HIF rent sportsligt ska gå vidare.

Målet är att träna på fram till påsk och att sedan ta en ledighet och hoppas att läget kring virusspridningen och möjligheterna att så sakteliga återgå mot ett vanligt liv ska klarna.

Men ingen vet.

Träningsmatcher under en permittering kan bli svåra att genomföra. Arbetsdagarna blir i ett sådant läge kort och ska resor inkluderas kan de bli en omöjlighet.

Alternativet är då att spela på hemmaplan.

Men frågan är vilka opermitterade klubbar av klass nog att ladda inför en allsvenska som finns kvar att möta i nästa vecka.

Allt det här är så klart sekundärt i en värld som lider på många andra plan.

Men även det sekundära har en del i många människors liv.

Det gav de tomma läktarna på Olympia ett tydligt tecken på.

Jag har under 17 år i det här yrket blivit så bortskämd på allsvenska arenor att jag allt för ofta tagit inramningarna för givna. Jag ska inte göra det mer.

Och hoppas att så snart som möjligt få uppleva dem igen.

För jag är rätt säker på att fotbollen inte är något rovdjur.

Skulle jag just i dag likna den vid något levande så skulle välja en kackerlacka.

Det har sagts att den är det enda levande som skulle överleva ett kärnvapen krig.

Det vi nu upplever är illa, dock inte ett kärnvapenkrig.

Och fotbollen den kommer att överleva det mesta.

 

Läs fler nyheter i Kvällspostens app – ladda ner den gratis här: Iphone eller Android.