Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mattias Larsson

Pehrsson framstod som vinnare jämfört med dem

Kvällspostens krönikör Mattias Larsson Foto: TOMAS LEPRINCE
Magnus Pehrsson, inte längre Malmö FF:s tränare. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Daniel Andersson, sportchef, tar över även huvudtränaruppdraget. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Daniel Andersson och Niclas Carlnén på presspodiet.

Direkt efter dem Magnus Pehrsson.

När allt var över smög Andersson ut med blicken i marken och Pehrsson gick med huvudet högt.

Beslut var oundvikligt.

En dålig månad av 17, det räcker för att inte räcka som tränare i Malmö FF.

Det är toppfotbollens obarmhärtiga verklighet.

Precis som i november 2016 då Allan Kuhn fick gå stod Daniel Andersson och Niclas Carlnén och pratade om en lyckad tränarrekrytering som de just gett sparken.

Det är klart att varken Pehrssons eller Kuhns tid i MFF kan sammanfattas som lyckad.

Då hade de inte fått lämna efter ett respektive ett och ett halvt år.

Men vad ska vd:n och sportchefen säga?

Rekryteringarna faller ju tillbaka på dem.

 

Niclas Carlnén ska ha all heder för att han slog fast att sparkningarna landar på honom som högst ansvarig och Daniel Andersson ska ha heder för att MFF faktiskt agerar när spelet inte fungerar, för att han vågar kliva ner som tränare för det lag han värvat ihop och som sedan misslyckats.

Men det var inte så att det sprudlade energi, övertygelse om vägen framåt, tankar om lösningar, entusiasm och ”nu jävlar vänder det”.

Efteråt blev jag inte av med känslan att sparkningen av Pehrsson var något Malmö FF kände sig tvungna att göra, snarare än något man ville göra.

Om detaljerna för vad man söker i en ny tränare ville man inte säga någonting.

Inget märkligt i det. Det är ett och ett halvt år sedan Magnus Pehrsson tickade i boxarna bäst av alla på marknaden. Att kasta ur sig en profil lik Pehrssons, som inte var helt olik Allan Kuhns, hade framstått som märkligt.

Frågan är om MFF ens vet vad man behöver.

 

Redan när Rikard Norling anställdes ansåg jag att MFF behöver en äldre, erfaren och stark ledare.

Åge Hareide passade nästan för bra in och sådana som han är en på miljonen.

Och det är märkligt många MFF:are som nu ropar efter en Hareide-typ med tanke på hur få som ville ha norrmannen när han väl kom.

När jag scannar av marknaden hittar jag inte några självklara kandidater.

Hasse Backe slängs fram, men Backe har inte tränat ett klubblag på sex år och jag tror inte det är rätt väg.

Dessutom tror jag faktiskt på Daniel Andersson.

Han är en fotbollens man, han har stått i MFF:s omklädningsrum i så gott som varje paus under flera år, spelarna är vana vid hans röst och uppfattning inifrån truppen om att det egentligen är Andersson som bestämmer har återkommit sedan Kuhn tog över.

Att tillfälligt låta Andersson ta över är smart av MFF.

Antingen går det så bra att det blir naturligt att Andersson fortsätter.

Eller så går det inte så bra och då kan man tillsätta en ny tränare, precis som man sagt att man ska göra.

Problemet med det sista är att det kan bli väldigt tajt inför det Champions League-kval som kanske blir enda vägen att rädda säsongen 2018.

 

Magnus Pehrsson då?

Han har kört enligt sin övertygelse, följt sin strategi och jobbat stenhårt.

När det gick emot, när nyförvärven inte hittade rätt eller fogades in rätt, blev nedförsbacken snabbt brant.

Pehrssons sista presskonferens var ärlig, naken och rak. Han var ledsen, hade haft en aning om vad som väntade och framförde tacksamhet för hur han fått utvecklats och för vad han fått uppleva.

Trots att han var dagens stora förlorare framstod han som en vinnare i jämförelse med Andersson och Carlnén.

Och när presskonferensen gick mot sitt slut, när Magnus Pehrsson hade suttit rak i ryggen och levererat svar som framstod som en perfekt jobbannons för sig själv så frågade jag vad han tänkte göra i kväll och i morgon.

– Vara med familjen. 

– Jag har barn som är åtta och sex och det är första gången de upplever sin pappa som klubbfotbollstränare, för innan har jag varit någonstans utomlands och haft lite matcher men de har inte riktigt fattat vad jag gjort. De har varit en stor del av det här och de har tyckt det har varit helt underbart att sätta på sig ljusblå tröjor, gå på matcherna och delat allt det positiva som har varit. Så jag tror vi kommer att behöva stötta varandra i det här. För det är inte bara jag som får en förändrad tillvaro, utan även de. Så jag ska ta hand om dom lite extra.

 

Det var mitt i all cynisk fotbollsvardag hjärtskärande.

Jag hoppas Magnus och Britta tar barnen till Långa bryggan i kväll.

Jag hoppas den som står i kiosken bjuder på glassen till både barn och vuxna.

Jag hoppas vattnet är så varmt att de vill bada.

Jag hoppas familjen Pehrsson trots allt, och på riktigt, kan känna att det finns viktigare saker än fotboll. 

De förtjänar det.

För Malmö FF går vardagen vidare.

Den behövde en förändring.

Nu återstår att se om det blir till det bättre.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!