Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mattias Larsson

Oroande ögonblicksbild av landslagets framtid

Sverige förlorade med 2-0 mot Danmark.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN
Alexander Isak deppar.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

En match som skulle spelas till varje pris.

Vad vi sedan fick se?

Målarfärg torka.

Och en oroande ögonblicksbild av svensk landslagsfotbolls framtid.

Det hade varit coronamuterade minkar som stängt ner halva Jylland och fått fotbollens moderland Storbritannien att stänga gränserna mot Danmark samt stoppa alla Englandsproffs från matchen (och Filip Helander i Glasgow).

Det hade varit sex danska landslagsmän – varav en med Covid-19 – i samma taxi från Kastrup till Helsingör.

Det hade varit två coronaisolerade förbundskaptener, närmare 60 uttagna spelare och massiva protester.

Det hade varit självklart att stoppa matchen.

Men fotbollen är aldrig självklar.

Och sedan blev det träningslandskamp mellan Danmark och Sverige

Svenska fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand stack inte under stol med att det handlade om pengar.

Samtidigt menade förbundsbasen att han inte kände till någon bransch som var mer och bättre kontrollerad än fotbollen.

Samtliga danska spelare som satts i karantän testades utan att visa smitta under matchdagen och påstås kunna spela mot Island på söndag. 

Jag vet inte det.

Däremot vet jag vilka signaler som skickas ut.

I Sverige får vi inte gå på krogen efter 22 längre – och det är inget annat än rätt.

I Danmark fanns inga gränser för att få 22 spelare att genomföra 90 minuter.

Det rimmar så klart inte.

Men fotbollens värld är många gånger orimlig och går inte alltid hand i hand med resten av samhället.

Både svenska och danska förbundet skriker efter pengar ett i princip intäktslöst år där man från början budgeterat med finfina EM-pengar. Och om man i förlängningen tänker att förbundens pengar sipprar hela vägen ner i den dagliga ungdomsverksamhet som är hjärtat i den här sporten är det lättare att smälta att det trots allt blev match.

***

En match som väckte helt andra frågetecken än dem som ställdes före match.

För visst var det positivt att Jens Cajuste fick debutera, känna på landslagsatmosfären och därmed inte kan förloras till USA som Janne Andersson och gänget förlorade Anel Ahmedhodzic till Bosnien i augusti.

Visst visade Mattias Svanberg att han spelmässigt – inte minst för snabbheten med boll – är redo både för en större klubb i Italien (ryktas om Inter) och mer speltid i landslaget.

Och visst kunde Sverige tagit ledningen om bara en av Svanberg helt friställd Robin Quaison fått foten på det låga inlägget i 18:e minuten.

Men i övrigt.

Danmark startade visserligen med giganten Christian Eriksen, men vikarierande förbundskaptenen Ebbe Sand skickade också in fyra debutanter från start och ytterligare fyra på det. Sex av dem var 21 år eller yngre och Danmarks 2–0-seger var lika säker som övertygande.

***

I Sverige gavs en lång rad spelare som kan slå sig in i både EM-trupp och EM-elva chansen. Ingen (utom Svanberg) tog den.

Sverige behövde slänga in Sebastian Larsson, 35, för att få lite fart och attityd under fötterna.

Den här matchen var från allra första början menat som en styrkemätning till genrep inför EM i somras.

Nu blev det i stället en ögonblicksbild av två landslags framtid.

Det är närmast en underdrift att säga att Danmarks såg både bredare och spetsigare ut.

Enligt Håkan Sjöstrand var det aldrig aktuellt att ställa in matchen.

Ur ett sportsligt perspektiv hade det för svensk del sett bättre ut om det blivit så.