Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mattias Larsson

Nu har vi i alla fall fått något att drömma om

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Början av juni.

I praktiken är det inte säkert att det betyder någonting.

Men nu har vi i alla fall något att drömma om.

Jag vet det är väldigt tidigt. 

Slutet är väldigt långt bort.

Och vi vet inte ens när det verkligen kommer.

Men det är ju precis det här alla vi som älskar allsvenskan behöver.

Ett ljus längst där inne i det kompakta mörker som dag för dag sluter sin hand ännu tätare omkring oss.

Och ljus kan vara så mycket.

En älskades tröstande hand mot kinden, en sjunkande siffra i norra Italien, en pizzeria på hörnet som fick fler beställningar i dag än i går.

I allsvenskans fall är ljuset ett datum.

Det är ett datum som allt annat de här tiderna vi lever i. 

Skört, ovisst, långt borta. Men det är ju egentligen inte ens ett datum.

”I början av juni” hoppas svensk elitfotboll slå upp den allsvenska dörren, kanske inte på vid gavel, men i alla fall rejält på glänt och jag vet inte med er.

Men själv slöt jag ögonen, kände försommarsolen värma min panna och doften av gräs strömma in genom näsborrarna. Jag hörde visselpiporna, kortsidorna och ”it´s time to get rrrrremble!”. 

Allsvensk premiär några veckor innan midsommar?

Ge mig det.

Och om det inte är säker att det går så ge mig i alla fall drömmen.

För i orden ”början av juni” finns så mycket mer att läsa in.

Får många av oss att le

Vägen dit kommer att vara lång, den riskerar att kunna ta fasansfulla omvägar, och det är långt ifrån säkert att den leder fram i tid (i Storbritannien pratar man nu om 12-18 månader av det tillstånd vi nu lever i).

Men det faktum att vi nu pratar om när vi kommer att kunna spela fotboll igen är en viktig liten del i något väldigt mycket större. Att det finns datum där i almanackan då de flesta av oss kan leva någorlunda som vanligt igen. Vi vet inte vilka de datumen är. Men de finns där.

I det fungerar fullsatta långsidor, 377, flaggmålningar, feldomslut och hur många sekunder Dplays sändningar kommer att lagga som bomull runt blåmärkebärande hjärtan.

För börsen har rasat som Janne och Nanne bredvid varandra i varsitt allsvenskt bås, goda grannland har stängt gränser för varandra och siffrorna som rapporteras från allt fler delar av världen är av sådant slag att de inte går att ta in.

I allt detta kan fotboll så klart tyckas vara sekundärt.

Och det är det.

Men den är inte oväsentlig.

För som läkande och förenande kraft ska vi inte underskatta den.

Jag är säker på att det inte jublas i Sverige i dag.

Men på Södermalm och i Solna, i Malmö och i Mjällby, i Norrköping och Närke dras det i alla fall på några smilband just nu.

Det återstår oerhört mycket arbete och ovisshet.

Framför allt i samhället i stort.

Men efter en vecka av i stort sett enbart växande oro i Sverige, Europa och världen så är bär varje leende en diamants värde.

Och att det finns en plan och en förhoppning att kunna starta allsvenskan i början av juni.

Det får många av oss att le.