Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mattias Larsson

Malmö kunde mäta sig – utom på två punkter

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Hört den om framgång i Europa?

Den om att inte bjuda på några chanser och ta till vara på dem du får?

Malmö FF– Granada CF.

5–3 i avslut på mål, 3–3 i målchanser, 1-3 på tavlan.

Det ekar segersång på spanska över den tomma betongen på Stadion i Malmö.

MFF:s sportchef Daniel Andersson har svurit sig genom en avslutningskvart där ett gäng La Liga-lirare ägnat sig åt den inte alltid så nobla konsten att få tiden att gå.

Man kan säga mycket om Granadas sätt att ”förstärka”, gnälla och få tid att gå. De såg, ur det perspektivet, inte direkt ut som ett lag som gjorde sin blott tredje Europamatch genom tiderna.

Malmös Europaresa 2020 är över och det är inte mycket att säga om det.

Mer än att det kunde varit annorlunda.

Det har varit magiska kvalkvällar här i Malmö de senaste sju åren och det var inte på något sätt så att Granada CF var bättre än de lag Malmö FF tidigare besegrat.

Det var snarare så att hemmalaget saknade vad man tidigare haft.

Visst. Det har pratats om publiken som lyft laget genom taket, men det här var ärligt talat inte en kväll när det egentligen behövdes.

För Malmö FF kunde över 90 minuter mäta sig med Granada på alla punkter. Utom de två viktigaste.

Jon Dahl Tomasson är i Malmö med en mission och där Uwe Rösler konsekvent lutade sig mot rutin och erfarenhet i de största av matcher går Tomasson åt ett annat håll.

Han spelade Adi Nalic och Anel Ahmedhodzic mot Wolfsburg och nu fick Ahmedhodzic sällskap av Franz Brorsson medan Lasse Nielsen satt på bänken och en sedan länge fullt frisk Rasmus Bengtsson (MFF:s kanske näst bästa i Europa efter Rosenberg de senaste två åren) märkligt nog inte verkar ha någon framtid överhuvud i Tomassons MFF.

Och hemmalaget började piggt. Det var trygghet i boll och sök mot Ola Toivonens fötter, det var tokpress som stressade Granada när chansen kom och sedan växte gästerna in i matchen.

Via en droppande Angel Montoro byggde sig Granada fram längs sin vänsterkant och försökte såra det Malmö som efter Fouad Bachirous sorti och Anders Christiansens skada haft svårt att nå nivå centralt.

Nu var Erdal Rakip långa stunder riktigt stark och Oscar Lewicki stod upp som han var tre meter lång. Med bollen var gästerna dock bättre. 

Men förutom två småhot på hörnor kom Granada inte till några egentliga chanser under matchens första halvtimme.

Då kom vi till den första av de där två punkterna.

Och jag undrar fortfarande vad Jonas Knudsen fick för sig.

Med samlat lag och bollen vid mittplan följde Malmös vänsterback plötsligt med Antonio Puertas nästan upp till mittlinjen och bjöd på en helt onödig ocean av yta bakom sig.

Passningen var perfekt och när Jonas Knudsen i panik försökte reparera sitt misstag bjöd Antonio Puertas på en skottfint som Knudsen inte direkt lär kolla på Youtube om man säger så.

Darwin Machis bjöd Eric Larsson på en avledande löpning och den avslutande fasen var ren uppvisning från Granada.

Samtidigt var det ett mål som med normalt försvarsspel aldrig ens skulle ha blivit en chans.

Men det är ju så klart ingen slump att Jon Dahl Tomasson tar ut Jonas Knudsen i sin startelva vecka efter vecka.

Och strax innan paus visade vänsterbacken varför.

Sören Rieks jobbade fram ett inkast, Knudsen slungade in det i offensivt straffområde och Maxime Gonalons nickskarvade bollen i egen stolpe och sedan mitt framför fötterna på Jo Inge Berget.

Det var så klart heller ingen slump att Malmös löpstarkaste spelare var den som stod på rätt plats och med 45 minuter kvar hade Granada visserligen varit det lite bättre laget, men matchen var vidöppen.

Och Malmö började andra halvlek som den första. Piggt.

Så piggt att vi just hade hunnit prata om en matchbild som tippade lite åt hemmalaget.

Då föll Isaac Kiese Thelin strax utanför offensivt straffområde i en situation som kunde inneburit frispark men där tre snabba Granadapass ledde till ett inlägg långt utifrån vänster.

Bollen gick rakt genom fem samlade MFF-försvarare fram till Antonio Puertas och när Jonas Knudsen kamikazekastade sig rakt framåt i stället för i sidled och täcka så mycket som möjligt var 1–2 ett faktum.

Tre minuter senare.

Den andra av de där två punkterna.

En perfekt lång frispark från Erdal Rakip och den för kvällen magnifike Anel Ahmedhodzic fint frilöpt vid bortre stolpen.

Men avslutet rakt på Rui Silva i bortamålet.

Det var en 100-procentschans för Malmö som missades.

Precis som Ola Toivonen fyra minuter efter 0-1 sköt en 100-procentschans rakt på Rui Silva.

Jon Dahl Tomasson bytte in Anders Christiansen och Arnor Traustason och Malmö försökte flytta fram.

Istället skakade Granada fram en frispark på offensiv planhalva, MFF:s assisterande tränare Jonnie Fedel vrålade som besatt för att få sina spelare att agera rätt men Malmö släppte in ännu ett mål på en fast defensiv situation och drömmen var död.

Det var på inget sätt en orättvis seger för Granada.

Men det kunde slutat annorlunda.

Gästerna hade tre avslut på mål och gjorde mål på alla.

Malmö FF hade fem avslut på mål och gjorde ett.

MFF hade helt enkelt chansen, men var inte så bra att man kunde ta den.

Den gamla och överlägset viktigaste läxan för kvalmatcher i Europa är att inte bjuda på några chanser och ta tillvara på dem man får.

Att Malmö FF inte går till gruppspel efter en playoff mot ett bra La Liga-lag är inget misslyckande.

Men i kväll kostade den där läxan MFF 60 miljoner kronor.